"Storebror är redan här"

En alltmer brännande fråga är balansen mellan människors privata sfär och samhällets behov av information. Är vi tvungna att lämna ut vårt känsliga privatliv för att underlätta polisens brottsbekämpning? Är den som svarar nej på den frågan att beteckna som en oansvarig egoist?

Frågan ställs på sin spets av förslaget från bland andra justitieminister Thomas Bodström om att införa obligatorisk långtidslagring av data om alla EU-medborgares elektroniska kommunikation. Tanken är att för en period om mellan ett och tre år lagra information om vilka vi har telefonkontakt med och när, var vi befinner oss geografiskt när mobiltelefonen används och när, vilka vi har e-postkontakt med och när, vilka vi har SMS-kontakt med och när samt vilka webbplatser vi besöker och när. Eventuellt också, beroende på vald teknisk lösning, vilka sökord vi matar in i sökmotorer som Google.

Syftet är att ge polisen ett bra underlag för brottsbekämpning. Syftet är gott, inget tvivel om den saken. Men innebär det att individerna är skyldiga att underkasta sig? Hur ser kontraktet ut mellan individ och samhälle? Har vi individer någon privatsfär som är helig?

Det kan tyckas ofarligt för den som har ”rent mjöl i påsen” att den ovan nämnda informationen lagras. Så är dock inte fallet.

Med hjälp av programvaror för data mining‚ och mönsterigenkänning‚ går det att ur enorma berg med till synes ointressanta detaljdata från en människas vardag få fram sådant som personlighetsprofil, vänkrets, hälsotillstånd och information om vanor, åsikter och relationer. Den bransch som utvecklar sådana system är i kraftig tillväxt över hela världen.

Alla databaser läcker. Det största problemet är förmodligen den mänskliga faktorn. Historien är full med exempel på hur den personal som sköter databaser missbrukar informationen.

I Sverige har vi på senare tid haft flera uppmärksammade fall där poliser sålt sökningar i sekretessbelagda kriminalregister, och i ett annat uppmärksammat fall använde personal på Försäkringskassan sekretessbelagda personuppgifter för privata vendettor mot sina ovänner. Utöver den mänskliga faktorn har vi problemet med externa hackers som tillskansar sig känslig information utifrån.

Därför är det inget värt när Thomas Bodström och andra övervakningsvänner säger att ”självklart ska det finnas garantier för att den insamlade informationen inte missbrukas”. Den dystra sanningen är att sådana garantier inte går att ställa.

Information om vilka sajter en person besöker kan vara mycket känslig, även om denne inte gör något olagligt. I orätta händer kan den informationen förstöra karriär eller relationer. Den kan förstöra ryktet för livet. Den kan ligga till underlag för utpressning. Den kan göra så att personen hamnar på en svart lista och i framtiden inte får inresetillstånd till vissa länder eller inte kan få vissa typer av jobb. Detsamma gäller information om e-post, ringande och geografiska rörelser.

Det finns en privat sfär som står över brottsbekämpningen. Det kan inte vara rimligt att varje individ i en demokrati på 2000-talet skall vara skyldig att lämna ut sina privata vanor för långtids-lagring hos staten. Brottsbekämpning är viktig, men den kan inte tillåtas ta överhand över alla andra värden i ett samhällsbygge.

Eftersom tekniken kommer att ge ständigt större möjligheter till teknisk övervakning måste vi sätta en gränslinje. Övervaka gärna dem som är misstänkta för ett grovt brott – men inte hela befolkningen.

Det är tankvärt att ta del av hur den engelska parlamentarikern William Pitt år 1763 beskrev begreppet personlig integritet: ”Den allra fattigaste man kan i sin stuga utmana Kronans makt. Stugan må vara skör, taket må rasa in och vinden blåsa rakt igenom; det må storma och regna in – men Kungen av England kan ej gå in; alla hans styrkor skulle ej understå sig att överträda tröskeln till den ödelagda boningen”.

Det kallar jag privat sfär.

PÄR STRÖM