"Sätt gräns för privatliv"

Terrorattackerna i London kommer med all säkerhet att gjuta nytt liv i frågor som rör privatlivets helgd i Storbritannien – och här hemma. Det finns många bedömare som menar att den lagstiftning som britterna antagit sedan den 11 september 2001 är långt mer genomgripande än den mer bekanta, och rundligen utskällda, versionen i USA: The Patriot Act.

Med all säkerhet kommer attentaten att hjälpa den brittiska regeringen att införa nationella ID-kort – som man inte haft sedan 1952. Det är för många britter själva symbolen för förmynderi och statlig inblandning i privata angelägenheter. Man kan nog också tänka sig ökad förståelse för den bitvis mycket omfattande kamera-övervakningen på offentliga platser. Ytterligare ökade befogenheter för polis och underrättelseväsen är annat vi kan vänta. Men är detta verkligen så hotfullt för privatlivets helgd?

Nu väntar en tid fylld med reflexmässiga debattinlägg av typen ”om vi ändrar vårt samhälle – då har de ju vunnit!” Förutom att dylika inlägg utgör irriterande och andefattig utfyllnad – inte minst när de i frågeform ställs till olika experter – så döljer de en grundläggande fråga man då och då måste ställa sig i en demokrati:

Var bör gränsen mellan det privata och det publika dras?

Det finns verkligen inget som säger att vi nu, just idag, hittat den perfekta balansen som aldrig måtte förändras. Kanske är det nu dags att, i likhet med USA:s vicepresident Dick Cheney, öppet förklara att en större övervakningsapparat från och med nu kommer att vara en del av ett nytt ”grundläge” i samhället? Kanske, eller också kanske inte.

”Rätten att bli lämnad ifred” är en i USA ofta anförd definition av privatlivets helgd och en del tungt beväpnade kufar uppe i Montanas berg försöker också att uteslutande leva efter denna devis. Men definitionen duger inte. Vi måste försöka se vad som verkligen är grundkraven i en demokrati för att ge bättre svar.

Man kan kort och gott inte agera som en riktig demokratisk medborgare om man inte för ett publikt liv där man vardagsdebatterar och konfronteras med olika åsikter. Så länge ingen hindrar dessa goda ting, hindrar egentligen inget att man samtidigt övervakas av säkerhetsmyndigheter.

Det finns ingen självskriven rätt att vara inkognito i den publika världen. När vi samtalar med en motpart kan det till och med ofta vara bra att veta något om hur denne tidigare agerat publikt för att kunna bedöma hans eller hennes argument.

Även om mycket uppbyggligt sker ute i den publika sfären, så förutsätter demokrati också ett mått av självständig eftertanke – och just på grund av detta en privat sfär där man har tid och rum att just fundera. Här kan även en vag ängslan att man är satt under övervakning vara förödande, som George Orwell så väl illustrerar i boken 1984. Man har också rätt att ta del av blandade informationsflöden utan att dessa störs eller förvrängs – allt för att maximera möjligheten att nå genomtänkta beslut.

Vi måste alltså ha både en publik och en privat sfär i en utvecklad demokrati, och båda innefattar separata ”rättighetspaket” som faktiskt ganska detaljerat kan bestämmas med demokratinormer som bas. Det är fullt rimligt att kräva att få dessa rättighetspaket tydligt definierade, distinkt separerade och kontinuerligt och brett debatterade.

Dessa krav är idag i huvudsak ouppfyllda. Samlade idéer om vad som konstituerar privatliv respektive publikt liv baserat på demokratiska principer lyser med sin frånvaro, det privata och det publika är hopplöst överlappande och debatten är i sin andliga linda om ens det.

Om de förhatliga attentatsmännen i London initierar en bättre debatt om denna viktiga fråga så är det inte en förlust för någon annan än dem själva. Förutom att de faktiskt stärker oss genom att öppna för mer självsanering så kommer den gryende insikten att säkerhetsåtgärder och skydd av privatlivets helgd inte alls behöver vara ömsesidigt uteslutande att göra livet för dem och deras gelikar surare i framtiden. Och det är vad de förtjänar: ett surt liv.

MIKAEL SUNDSTRÖM