"Inför en civilkuragelag"

Mod är en av de klassiska dygderna. Mod är att våga sitt liv för någon annans liv. Att kasta sig i strömt vatten för att rädda ett barn som håller på att drunkna.

Mod uppmärksammas ibland i pressen men oftast ser vi ett samhälle där rädslan håller på att ta över allt mer. Människor är rädda för att lägga sig i, att bli inblandade, att råka illa ut.

Till och med en del försäkringsbolag har undantag i det finstilta när den modige sökt ersättning.

Jag läste en insändare som Teresia skrev i en tidning. Hon var upprörd över vad hennes försök att ingripa mot ett par 15-åriga killar, som upprepade gånger tryckt på stoppknappen i en buss utan avsikt att kliva av, resulterade i. Killarna gav sig istället på henne och trakasserade henne med grova ord och otrevligt uppträdande.

Men det som gjorde Teresia mest kränkt och besviken var att hennes civilkurage att säga ifrån inte fick någon uppbackning av de andra passagerarna i bussen. Hon skriver:

”Det som gjorde mig allra mest ledsen och förtvivlad var ändå att inse att vad som än händer är jag som ung kvinna lika osäker i en buss full med människor som ensam ute på gatan .”

Vad händer i ett samhälle om jag som enskild individ inte kan lita på att mina medmänniskor ställer upp i svåra situationer. Och hur kan man träna sig i att bry sig om?

Jo, jag tror liksom Harvardprofessorn Brian Palmer att man kan träna sig i att ställa upp för andra. Att man kan inspireras av andra att göra det goda. I skolans värdegrundsarbete är just det tanken.

Skolan vilar på en värdegrund som har sitt ursprung i kristen tradition och västerländsk humanism. Det betyder att man skall göra mot andra det man vill andra skall göra mot en själv. I skolan finns rika möjligheter till övning.

I varje klass finns barn och ungdomar som upplever mobbning. Ofta vågar inte enskilda elever som ser det gripa in mot ett gäng. Men om man sluter sig samman kan man agera. Att träna på detta, att spontant sluta sig samman och skydda varandra, är att bygga ett tryggt och starkt samhälle.

När Dominik Jackiewicz och hans brorson Tony Stankiewick övermannade knivmannen på tunnelbanan i Stockholm gjorde de något modigt. De kände varandra och visste att om de var två mot en kunde de klara det. Ofta kan flera människor tillsammans stoppa en ensam och våldsam person. Men vi litar inte alltid och överallt på att fler griper in och spontant hjälper till eller att polisen kommer om vi larmar.

Just nu har rättegången påbörjats mot de tre män som, efter att ha blivit tillsagda att inte urinera i en port på Kungsgatan i Stockholms city, slog och sparkade ihjäl Marcus Gabrielsen. Minst trettio vittnen finns till denna dödsmisshandel.

Föräldrarna till Marcus genomlider nu rättegången och möter gärningsmännen som, enligt deras utsago, verkar helt oberörda.

I vårt land har vi inte skyldighet att ens larma polisen när vi ser något. Vi kristdemokrater har föreslagit att vi skall ha en skyldighet att gripa in efter vår förmåga men självklart utan fara för eget liv. En civilkuragelag helt enkelt. Underlåtenhet att ingripa, som det heter på juristspråk, har utretts tidigare men lagförslag har ej lagts.

Många av våra lagar är normativa, de stadfäster vilken typ av samhälle vi vill leva i. De gränsdragningsproblem som finns har man lyckats bemästra i Frankrike, Finland och Norge där liknande lagstiftning finns.

Naturligtvis skall inte någon behöva utsätta sig för livsfara för att hjälpa en människa i en nödsituation. Men var och en skall göra det som man utifrån situationen och sin egen förmåga kan göra. Signalen blir tydlig: Det är oacceptabelt att vara passiv inför en medmänniska i nöd. En sådan lag skulle innebära att vi har ett ansvar att hindra någon från att köra rattfull, och att även de som tittar på vid en gruppvåldtäkt faktiskt kan dömas för brott.

Minns ni tidningsbilden från 1985 där en dam i kappa och hatt med sin handväska pucklar på en nynazist på torget i Växjö. Den tanten har nu blivit staty på Campus i Växjö. En modig förebild.

Martin Luther King sade: Det är inte de onda människorna som skrämmer mig, det är de goda människornas tystnad.

Maria Larsson