"Israel är en stat som andra"

Det israeliska beslutet i maj att låta elitsoldater ta sig ombord på en fartygskonvoj med propalestinska aktivister var brutalt, och att soldaterna dödade nio civila var en fruktansvärd konsekvens. Israels blockad av Gaza och ockupationen av palestinska territorier på Västbanken är – liksom inte minst vägavspärrningarna, förstörandet av hem och andra dagliga helveteskval för palestinier – också en form av institutionaliserad omänsklighet.

Ändå ter sig den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogans beskrivning av den israeliska räden mot aktivisternas fartyg – ”en attack mot det mänskliga samvetet” som ”förtjänar varje form av förbannelse”, ”en historisk vändpunkt” varefter ”inget någonsin kommer att bli sig likt” – hysterisk. Vad man än tycker om olika israeliska regeringar – själv har jag inga höga tankar om den nuvarande – tycks det som om reaktionerna, inte bara i Turkiet, på våld som sanktionerats av den israeliska regeringen blir mycket häftigare än om det rör sig om brott som utövas av ledare i andra länder, möjligen med undantag för USA. Men så är dessa stater, enligt många kritiker, också starkt sammanflätade.

Israel har inte gjort någonting som kan jämföras med den avlidne syriske ledaren Hafiz al-Assads massaker i Hama 1982 på över 20 000 medlemmar av Muslimska brödraskapet. Långt fler muslimer mördas fortfarande av andra muslimer än av israeler, eller amerikaner för den delen. Och om man tänker på antalet döda i inbördeskriget i Demokratiska republiken Kongo (över fyra miljoner) låter talet om en vändpunkt i historien, efter dödandet av nio personer, en smula absurt.

Men inget av detta verkar ha sådan betydelse som vad Israel gör.

Är det alltså sant, som många av Israels försvarare säger, att den judiska staten bedöms utifrån andra måttstockar än andra länder? Jag tror det. Men även om antisemitism säkerligen spelar en roll i detta, tror jag inte att det är den huvudsakliga förklaringen.

Inte minst efter Yom Kippur-kriget 1973 drog, misstänker jag, många européer en lättnadens suck över att också judar kunde vara angripare. Judisk brutalitet lättade på bördan av skuldkänslor från krigstiden. En iver att övervinna denna skuld kan till och med ha fått en del människor att överdriva den israeliska aggressionen. Det gamla, antisemitiska slagordet som framhölls av den nazistiska tidningen Der Stürmer – ”Judarna är vår olycka” – har fått ny utbredning genom Israels konflikt med palestinierna.

Det finns dock fler skäl till att dubbla måttstockar används när det gäller Israel. Ett skäl har att göra med vad den israeliske filosofen och fredsaktivisten Avishai Margalit har kallat ”moralisk rasism”. Blodtörsten hos ett afrikanskt eller asiatiskt folk tas inte på samma allvar som den hos ett europeiskt – eller vitt – folk. ”Vad mer kan vi vänta oss av vildar”, skulle några säga och ännu fler tänka. ”De vet inte bättre.”

Det här är förstås en djupt kolonial inställning. Det koloniala arvet motarbetar Israel på ytterligare ett sätt. Precis som när det gäller apartheidstyret i Sydafrika påminner Israel människor om den västerländska imperialismens synder. I Mellanöstern, precis som bland många i väst, betraktas Israel som en koloni som leds av vita människor – detta trots att många prominenta israeler har sina rötter i Teheran, Fez och Bagdad. Palestinierna ses som koloniala undersåtar, och ju längre Israel fortsätter att ockupera arabisk mark, desto längre kommer den här uppfattningen att bekräftas.

Sist och slutligen är Israel ändå en demokrati, och därför skall landet inte dömas med samma måttstockar som diktaturer. Vi måste kräva mer av Benjamin Netanyahus regering än av, låt säga, Mahmoud Ahmadinejads regim i Iran. Inte för att judar är moraliskt överlägsna perser, utan för att Netanyahu valdes i fria val och är underställd lagen, medan Ahmadinejad har hjälpt till att kväsa minsta spår av demokrati i Iran. I en mening är de högt ställda förväntningarna på Israel en komplimang som innebär att landet behandlas som en vanlig demokrati.

Om några av Israels kritiker vägrar att behandla Israel som ett vanligt land gäller detsamma för några av landets mest hängivna försvarare. Att anföra att Israel är en nation av offer – de naturliga arvtagarna till föremålet för det nazistiska massmordet – är ett annat sätt att begära dubbla måttstockar. Den franske filosofen Alain Finkielkraut gjorde rätt i att kritisera Erdogan för överreaktionen i samband med räden mot fartygskonvojen. Men genom att lägga till att Hitlers Mein Kampf är en bästsäljare i Turkiet antydde han att turkar är vår tids nazister.

Synen att Israel skulle vara en nation av offer står i motsatsförhållande till lärosatserna hos statens grundare. Dessa ville skapa en ny nation, en normal nation, ett land med goda, judiska soldater och bönder, annorlunda än de maktlösa judar som föll offer för förföljelse i Europa. Det var först senare, kanske från och med Eichmannrättegången 1961, som Holocaust blev ett slags grund för statlig propaganda. Även senare legitimerades militära interventioner med hänvisning till nazisternas folkmord.

Att alla judar, inklusive israeliska judar, hemsöks av ett fruktansvärt förflutet är förståeligt. Men det får aldrig användas för att legitimera angrepp mot andra. Israel är ett kolossalt mäktigt land – friare, rikare och bättre beväpnat än alla sina grannar. Att hålla dess ledare ansvariga för sina handlingar är avgörande, inte för att skydda palestinier från brutalitet utan för att bevara israelers frihet. Att tillåta det förflutna att fördunkla våra kritiska förmågor undergräver den israeliska demokratin, och det kan leda till fler farliga konsekvenser i framtiden.

IAN BURUMA

Copyright: Project Syndicate 2010

Översättning: Tiina Meri