"Tala klartext om säkerhetspolitik, Sahlin"

När talibanerna i Kabul besegrats vintern 2001–2002 var Sverige bland de första länderna på plats. Det var också regeringen Göran Persson (S) som beslutade att Sverige långsiktigt skulle ta ansvar för fyra provinser i norra Afghanistan från och med mars 2006. Vi skulle upprätthålla säkerheten och ansvara för återuppbyggnad av ett område stort som hela Götaland.

Sverige har en lång och stolt tradition inom det fredsfrämjande arbetet. Efter andra världskriget har närmare 80 000 svenska män och kvinnor deltagit i internationella operationer. Den politiska enigheten har varit stor. Dels för att det har gällt landets utrikes relationer, dels för att insatserna ofta varit förenade med stora risker för våra soldater. Ingen politiker, och heller inget parti, har ensamt velat ta det ansvaret.

Men nu tycks formeringen av ett block bestående av oppositionspartierna förändra bilden. Vänsterpartiet, som har fått vika ned sig ifråga om inkomstskatter, betyg och vinster i välfärden, har kompenserats med ett stort inflytande över de rödgrönas utrikes- och säkerhetspolitik. I den är misstänksamheten mot USA, Nato och EU tongivande: Sverige skall inte leda EU:s snabbinsatsstyrka 2011 och insatsen i Kosovo skall avvecklas. På något sätt skall vi också förmå USA att ta hem alla sina utomlands placerade soldater.

Innerst inne har alla socialdemokratiska partiledare förstått att just USA:s närvaro i Europa och övriga världen varit en garanti för små länders säkerhet och nationella oberoende. Men i partiretoriken har inriktningen varit den motsatta. Därför blir det också svårt för socialdemokratin att värja sig mot Vänsterpartiledaren Lars Ohlys alla stolligheter. Mona Sahlin får betala priset för att ingen av hennes företrädare haft modet att göra upp med partiets dubbla budskap inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Mest brännande blir frågan om Sveriges deltagande i Afghanistan. Besked måste lämnas av de rödgröna. Varje dag hanteras en insats av den storleksordningen på olika nivåer i regeringskansliet. Samsyn och snabbt agerande är nödvändigt. Inte bara för att svara upp mot andra länder och samarbetspartners, utan också för att värna säkerheten för de svenska soldaterna.

Afghanistan är inte något fritt val. Som nation kan vi naturligtvis avstå från att delta, men de säkerhetspolitiska konsekvenserna drabbar oss i alla fall. För drygt ett år sedan stod talibaner från norra Pakistan bara tio mil från kärnvapnen i Islamabad. Den som tror att situationen i Centralasien bara är ett regionalt säkerhetsproblem misstar sig gruvligt.

När USA angreps den 11 september 2001 blev det uppenbart att säkerhet i en globaliserad värld kräver samarbete och solidaritet. Ingen kan på egen hand ta sig an risker och hot som inte känner några gränser. Var någonstans de uppstår eller materialiseras är utan betydelse. Förr eller senare knackar de också på vår dörr.

Det är dessa insikter som lett 43 länder samt FN, Nato och EU att engagera sig civilt och militärt för säkerhet och återuppbyggnad i Afghanistan. Som trots tusentals döda soldater och närmast obegränsade kostnader fortsätter sina ansträngningar.

Den bild som tecknas i svenska medier behöver också nyanseras. Det rasar inget ”krig” i Afghanistan, vare sig i en folkrättslig eller i en stridsteknisk mening. FN:s säkerhetsråd förnyar varje år sitt mandat för insatsen. Och angreppen från talibanerna består huvudsakligen av vägbomber och enstaka överfall.

Två av tre afghaner stödjer den internationella militära närvaron. Stödet för talibanerna ligger däremot under 10 procent. Sedan 2002 bereds miljoner pojkar och flickor möjlighet att gå i skola. Nästan hela den afghanska befolkningen har idag tillgång till grundläggande sjukvård och den ekonomiska tillväxten bedöms under senare år vara tvåsiffrig.

Stor kraft ägnas nu åt att utbilda afghansk militär och polis. Den afghanska armén överstiger redan 100 000 soldater. I Kabul har de afghanska myndigheterna övertagit säkerhetsansvaret. Inom något år kommer samma sak att ske med en eller flera provinser i det svenska ansvarsområdet. I takt med att Afghanistan på egen hand kan svara för säkerheten kan den militära insatsen växlas över mot civilt utvecklingsarbete. Hoppet om en bättre framtid är – som i så många andra fall –avgörande för säkerhet och stabilitet.

Om Lars Ohly förmår socialdemokrater och miljöpartister att kräva en avveckling av insatsen i Afghanistan spelar han talibanerna i händerna. Deras strategi är att åstadkomma politisk splittring och löften om att lämna den afghanska civilbefolkningen åt sitt öde. Det är dags för Mona Sahlin att ta sitt ansvar och förklara de säkerhetspolitiska realiteterna. Inte bara för Vänsterpartiet utan för hela den koalition hon leder.

Allan Widman