"Wikileaks är ingen dumpningsplats"

Så här inleddes den intervju vi gjorde med Wikileaks grundare Julian Assange när han i april besökte Sverige, inbjuden av Föreningen Grävande Journalister:

”Varifrån fick ni filmen?”

”Det är vår affärsidé att inte tala om det.”

Frågan den gången handlade förstås om sajtens fram till dess största scoop, filmen som visar helikopterbeskjutningen av civila irakier.

Nu har Assange presenterat något ännu större, något som väckt ännu mer uppseende världen över. Men hans svar på frågan skulle helt säkert vara detsamma. Och det skulle förstås inte skilja sig från svaret från vilken traditionell grävande journalist som helst.

Föreningen Grävande Journalister bjöd in Julian Assange eftersom han på ett intressant sätt utnyttjar nätets möjligheter och utmanar den traditionella grävande journalistiken. Mycket av det som skrivs om honom och om sajten handlar också om hur han ställer gamla begrepp på ända, och hur han lyckas locka läckor som traditionella, undersökande reportrar tidigare haft ensamrätt på – eller aldrig fått fram.

Vi frågade om han såg sig som journalist och hans svar var ja.

Assange är tveklöst också något annat. Nätaktivist, öppenhetsfanatiker, handelsresande i världsscoop ... Men han ser alltså sig själv som journalist. Och det kan vara ett viktigt påpekande i dessa dagar.

Precis som det kan vara värt att påminna om vad Wikileaks inte är.

Wikileaks är inte en allmän dumpningssajt där vem som helst kan publicera vilket digitalt dokument som helst. I detta avseende skiljer man sig från många sociala medier som till exempel Twitter och Youtube. Dörren står inte vidöppen.

Wikileaks har ingen stor redaktion men helt klart en redaktionell process. Wikileaks gör källkritiska kontroller för att verifiera det material som läggs ut. Man gör till och med egna sammanställningar på makronivå vid större publiceringar, som nu senast i samband med Afghanistandokumenten. Och sist men inte minst anstränger man sig hårt för att skydda sina källor.

Vi kanske väljer att inte lita på Wikileaks arbete i detta avseende, eller anser det otillräckligt, men att där finns en redaktionell process går inte att förneka.

Och denna redaktionella process är en helt avgörande del av förklaringen till sajtens framgångar.

Utan den skulle Wikileaks bara vara just en digital dumpningsplats där möjliga jättescoop skulle ligga sida vid sida med oändliga mängder skräp och desinformation.

Wikileaks lyckas på ett framgångsrikt sätt förena nätets möjligheter till transparens och användardeltagande med en journalistisk trovärdighet som nått nivåer där världens tyngsta redaktioner väljer att lita på autenticiteten i det som publiceras.

Framgången står på två ben – nätets nya och trovärdighetens traditionella.

Och på samma gång som all världens grävande journalister just nu tittar på det första som inspiration för att själva utveckla sin journalistik i transparent riktning, måste vi komma ihåg kärnvärdet av kollar och kontroll.

De många svenska redaktioner som nu låter sig inspireras av nätets transparenta deltagarkultur bör se upp så de inte kastar ut barnet med badvattnet. Inför de lockande besparingsmöjligheter som användargenererat innehåll kan tyckas erbjuda får man inte släppa på granskningen.

Det är ju den som gör att läsarna, lyssnarna och tittarna litar på dokumentens äkthet, även när personerna bakom publiceringen gjort till affärsidé att inte avslöja deras ursprung.

Karl-Axel Jansson