"Makten har egna regler"

Av alla de argument som har förekommit i debatten om flodvågskatastrofen är det två som framstår som särskilt bedrägliga, och därmed som särskilt angelägna att punktera. Det första och mest populära är det som hävdar att katastrofen var så omfattande att ingen beredskap i världen hade kunnat vara tillräcklig. Därmed var det inte heller så farligt att Göran Persson och övriga ansvariga misskötte sina uppdrag så grovt.

Problemen med detta argument ligger på två plan. På det första och ytligaste finner vi den internationella verklighet som säger att exempelvis Italien hanterade katastrofen exemplariskt, och att lidande och död för italienska medborgare därmed kunde minimeras. När svenska statsråd och statssekreterare slutligen fann för gott att släpa sig till sina arbetsplatser var den italienska krishanteringen redan över.

På ett mera fundamentalt plan finner vi att hela poängen med en krisberedskap är att man skall ha beredskap för att hantera just kriser. Det som är förutsebart kan aldrig bli någon kris. En effektiv krisberedskap skall därför inte syfta till att utreda vilka filtar som skall köpas in och vilka chokladkakor man skall lägga i lager. Det som behövs när krisen kommer är rutiner för att få igång ett effektivt beslutsfattande – nämligen just det som så totalt havererade i och kring de svenska regeringskvarteren.

Göran Perssons verkliga ansvar ligger, som många rätteligen har noterat, i att han så länge har vägrat att lyssna till de krav ett flertal utredningar och kommissioner har fört fram på inrättande av en funktion för krisberedskap. Då vi faktiskt har haft omfattande kriser tidigare – främst men inte enbart Estonia – framstår detta som särskilt graverande.

Om Persson hade valt att lyssna och lära av tidigare dyrköpta lärdomar hade Sverige när tsunamin drabbade åtminstone haft organisatoriska förutsättningar att göra samma insatser som Italien. Problemet var – och är – att Persson inte vill lyssna.

Likt en sentida rysk storfurste vägrar han fortfarande att acceptera att det kan finnas någon verkställande makt bredvid hans egen.

Det andra av de både argument som brukar föras fram för att avvisa berättigad kritik är att det inte är rimligt att kritisera den socialdemokratiska regeringen av det enkla skälet att en borgerlig regering inte hade klarat saken bättre.

Även här finns problem på två plan. På det ytliga planet finns vägran att inse att detta är ett fullständigt irrelevant argument – av det enkla skälet att det är lika verksamt eller verkningslöst i båda riktningarna. Då det är lika meningslöst att hävda att en borgerlig regering skulle ha skött sig lika illa, som att påstå motsatsen, saknar argumentet sakligt innehåll och borde därför falla just på sin egen orimlighet.

Det större allvaret finns dock på det djupare planet. Ingen domstol i världen skulle acceptera ett försvar som går ut på att andra i samma situation inte hade förmått agera bättre – jag kan inte straffas för stöld, för under samma omständigheter hade du inte heller kunnat avstå från att stjäla.

Vad vi här närmar oss är det kanske mest osunda av allt, i en i övrigt allt sjukare svensk politisk kultur, nämligen det makthavande partiets allt skickligare dribblande med frågan om ansvar. Vi lever nu i ett land där maktens propaganda har lyckats övertyga undersåtarna om att tagande av politiskt ansvar är liktydigt med att aldrig behöva räkna med några andra konsekvenser än de som bestäms av makthavaren själv.

På detta vis, och med utnämningsmakten som främsta understödjande instrument, håller Göran Persson på att skapa en politisk klass som inte längre anser sig lyda under samma lagar, och som inte längre bekänner sig till samma moral, som vi andra förväntas respektera och leva under. Det är inte bara konstitutionellt tveksamt. Det är i grunden djupt omoraliskt, och på sikt mycket skadligt för den allmänna samhällsmoralen.

Det är dessa frågor konstitutionsutskottets granskning av Storfurst Göran egentligen borde handla om.

STEFAN HEDLUND