"Återtågets parti"

Vänsterpartiets föregångare anslöt sig i början av 1900-talet till Kommunistiska Internationalen. Den svenska vänstern avsvor sig därmed frivilligt och för långliga tider möjligheten att påverka den politiska utvecklingen.

I vinddraget från Sovjetimperiets raserande tycktes det i början av 1990-talet som om partiet på allvar tänkte bryta de långvariga ideologiska trohetsbanden till kommunismen.

För många partimedlemmar var denna orientering mot ett brett och modernt rödgrönt vänsterparti fotad i äkta övertygelse. För många andra var det en opportunistisk piruett, motvilligt utförd för att klara livhanken som parti. Enbart under svårartade konvulsioner kunde kommunismen strykas ur partinamnet 1990.

Den kongress som idag avslutas har av flera kommentatorer getts beteckningen ödeskongress. Men vänsterpartiets vägval skedde i praktiken redan vid kongressen för två år sedan, när ett partiprogram med klart traditionell prägel spikades. Därtill valdes då en bekännande kommunist till ordförande och styrelsen gavs en kraftig dominans av traditionalister.

Årets kongress är således en manifestation av en redan utstakad färdväg. Det mest slående uttrycket för detta är den vurm för statligt ägande och statlig dirigering som nu får fullt genomslag. Valplattformens krav på 200 000 (ofinansierade) nya jobb i offentlig sektor och sex timmars arbetsdag med oförändrad lön är bland de tydligaste uttrycken för detta.

I den nu antagna valplattformen finns inte mindre än drygt tjugo åtgärder som det offentliga skall finansiera. För att klara av detta fordras även för vanliga löntagare kraftiga skattehöjningar – i stat, kommun, region och landsting. Hur stora skattehöjningar som måste till vill partiet inte ens räkna på.

Plattformens statsdyrkan måste ses i ljuset av partiets politisk-ekonomiska tänkande, nyligen presenterat i ett omfattande aktstycke. Där ses investeringar i privat näringsliv som slöseri. De bör därför hållas tillbaka. Det förstatligade samhället hägrar på nytt för vänsterpartiet.

Överbudspolitik är ett klassiskt kommunistiskt pseudoradikalt sätt att bedriva ickepolitik. Det gör det möjligt att i praktiken avsäga sig allt ansvar för och påverkan på det politiska skeendet.

Det är att lämna den politiska scenen och på åskådarplats inta recensentens roll. En recensent avkrävs inget ansvar för vad som sker på scenen, hon har alltid rätt, ty hennes ståndpunkter riskerar aldrig att prövas mot verkligheten.

Att vänsterpartiet nu säger sig vilja ha regeringsposter strider på inget vis mot detta förhållningssätt. Naturligtvis är det väldigt lätt att prata om regeringsmedverkan när man samtidigt ställer ut ogenomförbara vallöften, som rimligen aldrig kan ligga till grund för en gemensam regeringsdeklaration med socialdemokraterna.

Kongressmajoritetens försäkringar om att partistyrelsen speglar partiets politiska bredd är rent nonsens. Det är den politiskt snävaste partistyrelsen under de senaste femton åren. Att partiordföranden avsvurit sig beteckningen ”kommunist” spelar mindre roll, när han tom enligt egen utsago inte ändrat ideologi och alltfler uttalade kommunister fylkas i partistyrelsen.

Sett ur ett bredare vänsterperspektiv har därför kongressen en stor förtjänst. Varken väljare eller förnyare behöver sväva i tvivelsmål om budskapet: ansatserna till nyorientering är ett avslutat kapitel.

Genom partiets överbuds- och förstatligandepolitik har socialdemokratin och borgerligheten på nytt fått en vänster som inte utgör något hot mot de rådande politiska maktförhållandena. Samtidigt som det marginaliserar förnyarna, marginaliserar partiet sig självt.

Vänsterpartiets självkastration skapar ett väl tilltaget politiskt utrymme för ett brett rödgrönt parti. Att skapa ett sådant vänsteralternativ i svensk politik är sannolikt inte möjligt till höstens val. Dock är det ett projekt som har framtiden för sig.

ULF NYMARK