"Persson sitter kvar"

Göran Persson blev Sveriges statsminister på våren 1996. I boken Den som är satt i skuld är icke fri från 1997 beklagar Göran Persson att svenska politiker alltför ofta klamrar sig fast, när de borde avgå. Det hänger samman med att vi är så rädda att lyfta fram det personliga ansvaret, skriver statsministern.

En granskning av Göran Perssons agerande i praktisk politik visar att han inte levt upp till dessa höga ambitioner. Under närmare tio år som landets statsminister har Göran Persson systematiskt valt att sitta kvar i alla lägen, när hans avgång aktualiserats.

I valet 1998 ledde Göran Persson sitt parti till det sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. Partiet fick 36,4 procent av rösterna och förlorade var femte väljare.

Regeringsformens bokstav föreskriver inte i detalj när en regering skall avgå. Däremot ligger det i regeringsformens anda att statsministern avgår vid en större valförlust som den 1998, för att ge talmannen möjligheter att göra sonderingar om olika regeringsalternativ. Men Göran Persson valde att sitta kvar.

I valet 2002 fick socialdemokraterna 39,8 procent av rösterna och det parlamentariska läget var oklart. Socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans saknade majoritet i riksdagen och miljöpartiet hamnade, liksom efter valet 1998, i en vågmästarroll.

Partiet förhandlade inte bara med socialdemokraterna om regeringsunderlaget, utan förde sonderande samtal även med ett par av de borgerliga partierna. Göran Persson valde trots det oklara parlamentariska läget att sitta kvar, och detta framstår som tveksamt från konstitutionella utgångspunkter.

Katastrofkommissionens rapport i december 2005 med anledning av tsunamin annandag jul 2004 är den mest uttömmande kritik, som riktats mot en sittande regering i Sverige i modern tid. I rapporten beskrivs på ett för regeringen förödmjukande sätt den brist på ledarskap, som kännetecknade regeringskansliet vid tiden för katastrofen.

I vilken annan västlig demokrati som helst skulle en sådan kritik fått konsekvenser för regeringen och dess sammansättning. Men inte i Sverige. Statsminister Göran Persson har tagit på sig det fulla ansvaret för alla brister och misslyckanden i hanteringen av tsunamin.

Statsministern har utlovat att påtalade brister skall rättas till och ingen ansvarig i regeringskansliet skall tvingas avgå. Och Göran Persson tänker sitta kvar som landets statsminister.

I grundlagens anda borde regeringen Persson ha avgått och när detta inte sker, borde oppositionen ha använt sig av det instrument som enligt regeringsformen står till deras förfogande och riktat en misstroendeförklaring mot landets statsminister. Nu väljer båda parter den taktiska vägen inför det förestående riksdagsvalet i september 2006.

De borgerliga partierna vill hålla regeringens misslyckanden efter tsunamin levande så länge som möjligt genom att hänvisa till konstitutionsutskottets granskning. De nu förestående TV-sända förhören i KU med Göran Persson, Laila Freivalds, Lars Danielsson och Hans Dahlgren med flera kan komma att gynna oppositionen.

Göran Persson sitter kvar med förhoppningen att regeringens misslyckanden skall överskuggas av frågor som höjda barnbidrag och studiebidrag, förbättrad föräld-raförsäkring och tandvård, en sjunkande arbetslöshet och färre sjukskrivna inför valet 2006. Ett handlande i grundlagens anda sätts av både regering och opposition ur spel till förmån för taktiska överväganden.

Det långa regeringsinnehavet gör att svensk politik domineras av socialdemokratiskt tänkande, vilket gör att partiet i hög grad kan sätta den politiska dagordningen. Att behålla regeringsmakten är därför det socialdemokratiska partiets helt överskuggande mål och denna hållning har accentuerats under Göran Perssons tid som statsminister.

Landets statsminister har satt i system att inte avgå, i medvetande om att innehav av regeringsmakten är en ypperlig plattform för maktutövning för ett parti som de facto har stöd av mindre än 40 procent av landets väljare.

NILS-ERIC HALLSTRÖM