"Nödvändiga lagförslag"

Ett antal lagförslag som rör polisens verksamhet är föremål för debatt. Buggning och användning av tvångsmedel i preventivt syfte är exempel på förslag som presenterats.

Synpunkter på de enskilda förslagen förs fram, liksom åsikten att förslagen sammantagna skapar bilden av en ny tingens ordning. Nyanserade inlägg kring det viktiga i att garantera människors personliga integritet blandas med övertoner som andas en rädsla för att demokratin skulle vara i fara och en polisstat i antågande. Debatten är nödvändig i det demokratiska system som bl a vi inom polisen är satta att försvara.

Polisens uppdrag är att bekämpa brott. Vi skall i första hand försöka se till att brott inte begås. Om det inte lyckas – och det gör det inte alltid – skall vi utreda de brott som begås med målet att gärningsmännen skall kunna lagföras. Vårt uppdrag är i den meningen inte särskilt komplicerat.

Ett problem i vårt brottsbekämpande arbete är att brottsligheten över tiden ändrar karaktär. Ibland ställs vi inför nya typer av brottslighet och nya typer av kriminella individer. Ett exempel är den grova, organiserade brottslighet med internationella förgreningar som har fått fäste i landet.

Den grova, organiserade brottsligheten är inte bara ett hot mot dem som brottsligheten drabbar direkt. Den utgör också inte sällan ett hot mot samhället som sådant. Vi brukar därför kalla den systemhotande. De kriminella organisationerna försöker genom hot och utpressning systematiskt påverka myndigheter, företag och privatpersoner. Vittnen och företrädare för medierna hotas till tystnad.

Denna typ av brottslighet ställer nya krav på det brottsbekämpande arbetet. När det gäller den grova, organiserade brottsligheten har vi dock hittills stått inför ett avgörande problem – vi har, till skillnad från i många andra europeiska länder, inte haft alla de verktyg som krävs. Detta har vi påpekat för statsmakterna.

I en kriminell värld där nästan ingen talar med polisen, där många människor inte vågar vittna eller där vittnen i värsta fall undanröjs stöter vi på problem. De traditionella arbetsmetoderna räcker inte till.

Jag vill tro att vi alla är överens om att det är av största vikt att den grövsta brottsligheten bekämpas. Det är också innebörden av statsmakternas uppdrag till oss. Om man står bakom en sådan ambition måste man enligt min mening också vara villig att diskutera polisens möjligheter att nå bättre resultat.

Vid den gräns där vittnen och tipsare tystnar kan avlyssning vara en metod som tar vid och förser domstolarna med avgörande bevisning. Det är inte något självändamål för oss – det är ett sätt att kunna fullfölja vårt uppdrag.

De regler som syftar till att skydda den enskildes personliga integritet – t ex i vår grundlag eller i internationella konventioner som vi är bundna av – måste alltid förses med olika undantag. Avvägningen är en grannlaga uppgift. Det är emellertid värt att hålla i minnet att avvägningen inte bara tar sikte på en misstänkt gärningsman. Även ett brottsoffer har en integritet värd att skydda.

Det är min uppfattning att vi inte får förlora slaget. Om den systemhotande brottsligheten tillåts ta över finns risken att vi på lång sikt inte har något fungerande rättsväsende att skydda. Det medborgarna måste kunna kräva är att risken för att en oskyldig person utsätts för integritetskränkande åtgärder från polisens sida minimeras.

De nu aktuella lagförslagen har också utarbetats med den föresatsen. Genom att precisera var, hur och när tvångsmedlen får användas, och genom att skapa en bättre kontroll över att bestämmelserna tillämpas korrekt, har utrymmet för missbruk minimerats. Det är bra.

Vi inom polisen har ingen annan ambition än att försvara vårt demokratiska system och våra medborgare. Så länge vi har uppdraget att bekämpa brottsligheten kommer vi målmedvetet att arbeta vidare. Från vår utgångspunkt är de lagförslag som nu har presenterats inte bara efterlängtade – de är nödvändiga.

ANDERS DANIELSSON