"Jasplan skapar inte någon fred"

Det brinner i Libyen. Kaddafis styrkor skjuter ner sitt eget folk. Det är rätt att hjälpa libyerna och andra frihetstörstande, men fel att skicka Jasplan. Militära insatser är ineffektiva och dyra, och lägger grunden för en värld i våld. Om vi i Sverige vill stötta folk som kämpar för demokrati bör vi istället bistå fredliga demokratirörelser.

Det finns en utbredd myt om att diktaturer bara kan bekämpas på två sätt: genom diplomati eller militärt ingripande. Historien ger en helt annan bild, nämligen att ickevåldsmetoder tvingar diktaturer från makten.

Diktatorn Ferdinand Marcos i Filippinerna bekämpades 1986 med demonstrationer, bojkotter och strejker. Eduard Sjevardnadze i Georgien blev 2003 avsatt efter en ”Rosornas revolution” där folket omringade parlamentet i veckor innan den gamla odemokratiska regimen gav upp. Och nu senast reste sig det egyptiska folket genom strejker och en ickevåldslig ockupation av Tahrirtorget.

De framgångsrika, folkliga ickevåldsrörelserna drar undan stödet för diktatorn och får de tidigare lydiga undersåtarna att byta sida.

En annan myt är att militära motståndsgrupper är mer framgångsrika än ickemilitära. Men faktum är att fredliga rörelser lyckas dubbelt så ofta som våldsamma. I studien Why Civil Resistance Works av Maria J. Stephan och Erica Chenoweth beskrivs både våldsamma och ickevåldsliga motståndskamper mellan åren 1900 och 2006. Studien visar att 53 procent av de ickevåldsliga motståndskampanjerna lyckades. Av de våldsamma kampanjerna var endast 26 procent framgångsrika.

Den svenska regeringens argument för att ingripa militärt i Libyen är att skona civila liv. Om detta verkligen är avsikten så är militära medel inte rätt väg. I dagens krig är i genomsnitt 90 procent av dödsfallen civila. Den svenska insatsen är en del av en större militär operation som med stor sannolikhet leder till flera civila dödsoffer.

Ickevåldskamp är inte ofarlig. Men om man kämpar med fredliga medel är dödstalen betydligt lägre. I det egyptiska folkets kamp mot diktatorn Mubarak förlorade omkring 300 människor livet. I Libyen har tusentals människor dödats; uppskattningar finns på upp till 10 000.

En av orsakerna till att ickevåldskamp ger lägre dödstal är, enligt forskning, backfire-principen:

Om en regim skjuter ner obeväpnade fredliga demonstranter slår det tillbaks mot regimen själv, i form av avhopp från de egna leden och fördömanden från det internationella samhället. Om regimen däremot anfalls, sluts leden. Regimen blir därmed ofta starkare och risken ökar att konflikten förlängs med fler döda som resultat.

Ett exempel på denna dynamik gavs under 1999 då Nato bombade Serbien under tre månader. Attacken uppnådde inte sitt mål att tvinga bort diktatorn Slobodan Milosevic. Det gjorde däremot den lilla studentrörelsen Otpor ett år senare, med hjälp av ickevåldsliga medel.

På lång sikt är det också svårare att bygga demokrati med våld. Om oppositionella militära grupper lyckas ta makten är det vanligt att de förr eller senare vänder vapnen mot sina egna. Att bygga en stabil demokrati är svårare efter ett inbördeskrig som splittrar och sår hat än genom en fredlig demokratirörelse som skapar samhörighet och deltagande från breda samhällsgrupper. Studien How Freedom Is Won av Adrian Karatnycky och Peter Ackerman visar att ickevåldsmotstånd oftare leder till långsiktig demokrati än våldsamt motstånd.

Det är inte bara i Libyen som människor lider. Miljontals människor – från Burma och Pakistan till Nordkorea och Iran – lever i fattigdom och i avsaknad av en rättsstat. Sverige har begränsade resurser och därför ett ansvar att sätta in den typ av stöd som fungerar bäst.

Eftersom militära interventioner fungerar så dåligt borde vi inte skicka Jasplan till Libyen utan istället bidra med humanitär hjälp. Där krig redan råder är det svårt för en ickevåldsrörelse att få fäste. Mer långsiktigt bör vi istället för militärt stöd stödja gryende demokratirörelser i länder med förtryck. Det ger dem andra verktyg än vapen då de utmanar sina tyranner.

Jasplan, al-Qaida och Kaddafis styrkor har något gemensamt. De går under premissen: det är med våld som politiska mål uppnås. Varje gång militära insatser stöds läggs grunden för en maktordning där våld får sista ordet. Varje gång fredliga demokratirörelser stöds går mänskligheten i en mer modern riktning, där det inte är de som har flest vapen som vinner utan den som har opinionen på sin sida.

JENS HOLM

MARTIN SMEDJEBACK

MARIA KÜCHEN