Pär Ström stämmer in i den brölande kören av förakt för genusvetenskapen,
skriver Gudrun Schyman (Fi) och Martina Nilsson (V).
Ström går mot strömmen, skriver Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär
(18.5).
Fel.
Ström går inte alls mot strömmen. Han simmar som fisken i vattnet i den ström
av förnekanden av forskning kring kvinnors villkor som florerar. Och han
stämmer in i den brölande kören av förakt för genusvetenskapen. Det är
mainstream att, som Mats Skogkär, hävda att Det genusindustriella komplexets
problemformuleringsprivilegium behöver utmanas.
Som om det vore fråga om åsikter.
Jämställdhetsmålet står alla partier i riksdagen bakom. Målet är att vi ska ha
ett samhälle där vi, som människor, har lika mycket makt att forma våra liv.
Makt är alltid en relation. Har någon grupp mer makt så är det på någon
annan grupps bekostnad. Konflikterna visar sig i allt från strukturellt och
sexuellt våld till lönediskriminering. Det finns omfattande dokumentation
och forskning kring detta.
Det är alltså inga åsikter som behöver utmanas utan kunskaper som behöver
spridas och inmatas i vår förståelse av hur samhället fungerar.
När Pär Ström påstår sig punktera sex feministiska myter i sin bok så förtiger
han i själva verket den största myten, den om att vi har kommit så långt.
Denna myt är omhuldad av många och förlamar i själva verket det arbete som
skulle behöva göras om vi menar allvar med att vi vill ha ett samhälle som
uppvisar jämställdhet i praktiken.
Vi tvivlar faktiskt på att alla vill ha jämställdhet. Vi tvivlar på det
eftersom partier som säger sig vara feministiska samtidigt vägrar att
genomföra samhällsreformer som skulle kunna leda framåt. Att
individualisera, dela, föräldraförsäkringen är ett exempel. Att rätta till
lönerna är ett annat.
Det är inte rimligt att det ska skilja 4 400 kronor i månaden mellan vården
och verkstaden, mellan Ica och IT eller mellan socionomen och ekonomen. Det
är inte rimligt att tjejer mår allt sämre i skolan medan pojkarnas betyg
rasar, det är inte rimligt att tre av tio LO-kvinnor inte har möjlighet att
gå ifrån sin arbetsplats fem minuter utan att be om lov.
För att klara av den här ekvationen – säga ja till jämställdhet och samtidigt
föra en politik som ökar skillnaderna mellan kvinnor och män – så väljer
Ström och Skogkär att individualisera. Skillnader i lön och makt framställs
som ett resultat av fria val. Kvinnor väljer att vara hemma med barnen och
gå ner på deltid, kvinnor väljer att låta bli att ta chefsjobb, kvinnor
väljer låglönejobb, otrygga vikariatsanställningar på timbasis och
underordnade positioner. Så korkade är kvinnor.
Fan tro’t.
GUDRUN SCHYMAN
styrelseledamot i Feministiskt initiativ
MARTINA NILSSON
jämställdhetskommunalråd i Malmö
20 maj 2011
Svar:
Den som ifrågasätter ”genusvetenskapen” visar enligt Schyman och Nilsson
”förakt”.
Och givetvis okunnighet, för detta är inte en ”fråga om åsikter” utan om
kunskaper som ska spridas, ja rent av ”inmatas” i allas vår ”förståelse av
hur samhället fungerar”.
Jag tror alla känner igen maktspråk när de hör det.
Schyman och Nilsson vet den korrekta löneskillnaden mellan ”Ica och IT” och de
vet vad kvinnor egentligen vill om dessa bortkollrade stackare bara förstod
sitt eget bästa och förmådde bryta sig ur det falska medvetande patriarkatet
invaggat dem i.
Fan tro’t.
Mats Skogkär