"Köpfesten måste få ett slut"

Jag befinner mig i en fräsch, luftkonditionerad och relativt nybyggd galleria i Pine Bluff, en stad med drygt 50 000 invånare i den amerikanska södern. Efter flera timmar av het motorvägskörning har jag stannat till för att fylla på vätskeförrådet, och gallerian verkar vara en lämplig plats. Men väl där berättar en uppgiven glasskille hur det är fatt:

”Du kan lika gärna köra vidare. Nästan alla affärer har slagit igen.”

Gallerian ser påkostad ut, men är bara ett tomt skal. Affärerna är borta, pengarna är slut.

Under min resa stöter jag på många tecken på sjukdom i den amerikans­ka ekonomin. Utförsäljningar, reklamskyltar för billiga lån och pantbanker som utlovar bra priser på både smycken och tandguld. Samtidigt är nästan alla bilar nya och glänsande. Min hyrbil ser nästan ut att skämmas, där den står parkerad mellan en Ford Mustang och en sprillans ny Chevrolet-pickup.

Problemet är att de fina bilarna, motorcyklarna och villorna är köpta med lånade pengar, och nu måste ägarna sälja sina plomber för att klara avbetalningarna. Detsamma gäller för den amerikanska staten. Sedan president Barack Obama tog över en redan skuldtyngd ekonomi från sin företrädare George W Bush, har han och hans partikamrater konstant hällt bensin på brasan. Budgetunderskottet har nära nog tredubblats, och skuldberget närmar sig 100 procent av bnp. Varje enskild amerikansk skattebetalare är nu skyldig ungefär en miljon svenska kronor – mestadels till diktaturen Kina, som investerat över 1 000 miljarder dollar i amerikanska stats­obligationer.

Inget tyder på att utvecklingen kommer att vända. Av de svindlande 6 000 miljarder dollar som Barack Obamas enorma sjukvårdsreform kan komma att kosta under de kommande tio åren, måste antagligen minst hälften lånas. Samma sak med hans stimulanspaket, värt 787 miljarder dollar. Detta är bakgrunden till Republikanernas ovilja att höja gränsen för hur mycket staten får låna.

Svenska nyhetsmedier, såsom SVT (Gomorron Sverige 28.7) menar att den republikanska linjen är extrem, och varnar för vad som händer om USA:s pengar tar slut. Men sanningen är att de redan är slut. Lånetaket har höjts tio gånger sedan 2001. Regeringen betalar kredit med kredit, flera gånger om.

Det är inte krigen som har orsakat detta, försvarsanslagen utgör inte ens 5 procent av bnp, och inte heller Bushs skattesänkningar. Problemet är att USA:s socialförsäkringssystem håller på att kollapsa, liksom det svenska hade gjort om vi inte hade byggt om det på 1990-talet. Inte heller har USA något utgiftstak, liknande det svenska. Republikanska politiker har länge velat införa ett författningstillägg som tvingar politikerna att balansera budgeten, vilket Demokraterna avvisar. Den amerikanska vänstern har i decennier motsatt sig just de förändringar som partier från båda blocken genomfört i Sverige, och nu står hela landet inför bankrutt.

Vad man än anser om behovet av välfärdssatsningar i USA så kvarstår faktum: landet har inte råd. Men Obama bortser från det, och ber om ett Mastercard för att betala räkningen från Visa. I december förra året vägrade han ens kommentera de förslag – bland annat höjd pensionsålder – som hans egen underskottskommission föreslog. I februari presenterade han ett budgetförslag som beräknas öka underskottet med obegripliga 10 000 miljarder dollar under de kommande tio åren. Så sent som i april begärde han en höjning av lånetaket, utan att föreslå en enda dollar i minskat underskott.

Alla som skött ett hushåll vet att detta inte är hållbart. USA:s demokrater och republikaner måste ta tag i landets utgifter. Visserligen måste lånetaket antagligen höjas, men om partierna inte först kommer överens om rejäla besparingar så lär det sluta som de tio föregående försöken: nya utgifter som leder till ännu fler lån.

Av samma skäl kommer USA inte att kunna beskatta sig ur den här knipan. Underskotten är för stora, och de grundläggande sy­stemfelen i ekonomin finns kvar. USA måste helt enkelt sluta shoppa på krita, både bilar och sjukvårdsreformer.

JOHAN INGERÖ

31 juli 2011