"V inget feministiskt parti"

Lars Ohly tänker avgå och hugade partiledarkandidater svarar på mediernas frågor. Enigheten kring politiken är stor. Kanske är detta Ohlys politiska arv – lugn i partiet. Dessvärre till priset av att allt fler uppfattar det som förutsägbart och ointressant. ”Vi har inte tillräckligt tydligt drivit de feministiska frågorna”, sade Ohly på presskonferensen.

Självkritiken är berättigad och frågan är om det går att utveckla V till ett feministiskt parti. Jag har ingen insyn i de interna diskussionerna, men jag såg hur Vänsterpartiet agerade i senaste valet. Läget var att den borgerliga regeringen ökat maktobalansen mellan kvinnor och män.

I den ekonomiska politiken och i arbetsmarknadspolitiken är den borgerliga alliansen helt könsblind, vilket får konsekvenser för hundratusentals kvinnor:

Deltidsarbetslösa måste vara heltidsarbetslösa för att klara ekonomin. Vård, skola och omsorg töms på personal, trots att behoven är desamma. Den personal som blir kvar, majoriteten kvinnor, får slita för två. Samma sak hände på 1990-talet. Kvinnor betalar ett högt pris så länge vi ses som konjunkturella krockkuddar.

I det läget formerade V en allians med S och MP och skrev på sin hemsida att ”Vi investerar för framtiden” med underrubrikerna att man vill investera i jobb och utbildning, grön omställning och välfärd. Vart tog jämställdheten vägen?

Till exempel vet vi när det gäller den gröna omställningen att kvinnor lever mer resurssnålt och är mer villiga till omställningar. Att utgå från kvinnors behov är klimatsmart.

När V släppte kravet på sex timmars arbetsdag innebar det en ändrad syn på kvinnors arbete. Att vägra se att kvinnors obetalda arbete idag subventionerar stora delar av välfärden är i förlängningen att överge kravet på kvinnors rätt till självständighet.

Och hur var det med lönerna? När Feministiskt initiativ, Fi, lade förslag om en jämställdhetsfond och nya direktiv till Medlingsinstitutet, för att bryta den systematiska fellönesättningen av kvinnors arbete, gick V till angrepp. Med klassisk vänsterretorik påstod man att vårt förslag bortsåg från den mest grundläggande klassanalysen och istället skulle gynna företagen.

Det egna receptet mot lönegapet var individualiserad föräldraförsäkring och utbyggd offentlig välfärd. Bra förslag, men de kommer inte åt de mekanismer som ligger bakom huvuddelen av lönegapet mellan kvinnor och män. Är det rimligt att tro att lönegapet, som varit i stort sett oförändrat de senaste trettio åren trots pappamånader och utbyggd förskola, försvinner om föräldraförsäkringen individualiseras och alla kommuner erbjuder barnomsorg på kvällar, nätter och helger?

Den största delen av lönegapet beror helt enkelt på att de arbetsuppgifter som kvinnor utför värderas lägre – för att de utförs av kvinnor.

Könsmaktsordningen är inte i första hand en rationell kapitalistisk kalkyl, utan en envist återkommande uppdelning av världen i manligt och kvinnligt, med stora minustecken framför allt som kallas kvinnligt. Det är ett mönster som reproduceras i våra sovrum, i medier och reklam, i börsbolagens styrelserum – och i lönekuverten.

En avgörande fråga för ett parti som vill uppnå en feministisk trovärdighet är att våga utmana den konservativa kvinnosyn som finns inte bara inom borgerliga partier och arbetsgivarorganisationer utan också inom stora delar av arbetarrörelsens organisationer.

Att vara feminist innebär att byta ideologisk utgångspunkt: från klass- till en maktanalys där könsmaktsordningens konflikter också är basen för och samverkar med diskriminering utifrån klass, etnicitet, sexualitet och funktionalitet.

När Miljöpartiet trädde in på den politiska arenan sade alla partier, inklusive Vänsterpartiet, att de själva redan var miljöpartier. Det var en lögn. När MP kom in i riksdagen var partierna tvungna att läsa på. Det blev ett kunskapslyft och det parlamentariska arbetet tillfördes en ny dimension.

Nu är det hög tid för nästa dimension – jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det är därför Feministiskt initiativ finns. Men det fråntar varken V eller något annat parti som skrivit in feminismen i sitt partiprogram ansvar.

GUDRUN SCHYMAN