"Svaga politiska ledare förvärrar Europas kris"

Nu börjar rykten sippra ut från helgens internationella finansmöte i Washington. Eurostaterna försöker under stark press och bitter oenighet enas om en stor plan som kan tänkas innehålla allt från en fyrdubbling av räddningspaketen till en konkurs för Grekland.

Det är bäst att de gör rätt, för insatserna är osannolikt höga.

Vi kan sluta spekulera i om vi är på väg in i en ny kris. Det har redan hänt. Den metafor som bäst beskriver Europas ekonomi just nu är kärnkraftsolyckan i Fukushima. Vi har upplevt en förödande jordbävning (finanskrisen 2008) och en enorm tsunami (den följande lågkonjunkturen), och nu har en härdsmälta inträffat.

Frågan är bara hur länge inneslutningen – räddningsaktionerna – kan skona omgivningen.

Såväl Grekland som Portugal och Irland skulle behöva ställa in betalningarna utan räddningspaket. Spanien och Italien är beroende av att Europeiska centralbanken, ECB, köper deras statsobligationer. En stor del av banksystemet i södra Europa överlever bara för att ECB håller det under armarna.

När som helst kan inneslutningen spricka och om det inte finns en ordnad plan för detta kan resultatet bli ett kaotiskt sönderfall för den europeiska ekonomin.

Mycket kan gå fel när som helst. Grekland genomför inte de reformer som landet har lovat i utbyte mot nya lån, och bidragsgivarna håller på att tröttna på att kasta goda euro efter dåliga. Italiens oansvariga ledarskap kan få landet att stängas ute från kapitalmarknaderna. Marknaden kan förlora förtroendet för en fransk storbank som lånat ut för mycket till Grekland, vilket kan utlösa en serie bankkriser. Och om räddningspaketen fortsätter att växa kan Frankrike börja få problem med sin kreditvärdighet.

Men det som gör investerarna mest panikslagna är det svaga politiska ledarskapet i Europa. De lappar och lagar inneslutningen på provisoriska och oförutsägbara sätt, utan någon handlingsplan för hur härdsmältan ska kunna kontrolleras.

Kommer strukturreformer att genomföras eller ej? Ska ECB garantera statsobligationer eller inte? Ska skulder skrivas ned eller ej?

När investerare och företag inte vet vad som gäller vågar de inte investera, de samlar pengar på hög och då störtdyker konjunkturen och börsen.

Vi har de senaste åren haft det mest oansvariga europeiska ledarskapet under efterkrigstiden. De politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt.

EU-kommissionens ordförande Romano Prodi förklarade 2001 att euron förutsatte en finanspolitisk union:

”Det är politiskt omöjligt att föreslå det nu. Men en dag kommer en kris och då kommer nya verktyg att skapas.”

Europas ledare har flyttat in i ett hus utan bärande väggar och hoppas att få dem på plats när bygget faller samman.

Euroländerna släppte in stater som fuskade med bokföringen och visade tidigt att de skulle subventionera vanskötta stater trots löften om motsatsen. Den stabilitetspakt som skulle garantera att svaga euroländer inte utnyttjade låga räntor till att slösa bort sin ekonomi sattes ur spel av Frankrike och Tyskland redan 2003.

Så länder som Italien och Grekland ökade lönekostnaderna med 30–40 procent och de offentliga utgifterna med 4–6 procent per år, samtidigt som deras konkurrenskraft kollapsade och statsskulderna skenade.

Reglerna för ECB sade att banken inte fick köpa statsobligationer och inte kunde acceptera obligationer i pant om kreditvärdigheten var för låg, men snart pressade politikerna centralbanken att göra detta trots allt.

De europeiska ledarna har stapplat från kris till kris. I varje läge har de gjort det tillfälligt bekväma även när det trasat sönder tidigare utfästelser och löften och skapat större problem framöver. När de nu säger något blir de inte längre trodda.

Eurostaterna står vid en avgrund. De måste antingen bygga en bro eller backa. Antingen skapar de en centraliserad finansunion och garanterar alla skulder i utbyte mot att tyskarna får kontrollera statsbudgeterna – med alla problem det innebär – eller så decentraliserar de strukturen, låter stater gå i konkurs och låter marknadstrycket tvinga fram de reformer som krävs.

Att döma av EU-ledarnas tidigare meriter kommer de inte orka göra ett val den här gången heller. Risken är att de fortsätter som nu, och tågar vidare mot stupet.

JOHAN NORBERG