"Vem är svensk nog för SD?"

Nyligen publicerade Sverigedemokraterna ett utkast till nytt principprogram. Partiet gör nu tydlig skillnad mellan personer som har svenskt medborgarskap och personer som tillhör nationen. En svenskfödd kan förlora sitt medlemskap i nationen om han exempelvis beter sig osvenskt eller inte betraktar Sveriges historia som sin egen.

Jag begrundar kriterierna och konstaterar att SD inte anser mig vara svensk, vilket väcker ett antal frågor.

Stellan Bojerud, tidigare ersättare i riksdagen och listad bland möjliga efterträdare till SD-ledamoten William Petzäll, förklarar när jag intervjuar honom via e-post vad ”öppen svenskhet” betyder. Det är, menar han, vissa egenskaper som gör en människa svensk.

Bojerud beskriver två bröder med ickesvensk bakgrund, varav den ene är utlandsfödd. Denne är mera svensk än sin svenskfödde bror, berättar Bojerud, eftersom han ”talar svenska utan brytning, är verbal och eftertänksam. Brodern talar ’rinkebysvenska’, uttrycker sig mindre väl och har lätt att brusa upp.”

Svensken har fler egenskaper än sävligheten. Han är ”arbetsvillig och pålitlig”, ”håller jämförelsevis rent omkring sig” och är ”sekulariserad”. ”Stamkulturen är föga utvecklad” hos folket, som uppvisar ”en jämförelsevis väl utvecklad jämställdhet mellan könen”. Svenskarna är ”avvaktande och inbundna” och svensken är ”konfliktobenägen”. Han ”förlorar ansiktet om han gapar, skriker, gormar och slåss, men i vissa kulturer kräver ’hedern’ sådant beteende”.

Bojeruds porträtt av svensken är som en spegelvänd antimuslimsk stereotyp, vilket även förklarar att svensken beskrivs som en hundmänniska – inom islam är hunden ett orent djur. ”Svensken tycker vanligen om djur och avskyr djurplågeri. Hundar är accepterade och till och med omhuldade sällskapsdjur”, berättar Bojerud.

SD:s lite säregna intresse för djur och natur har en historia. I det antisemitiska Tyskland infördes på 1930-talet ett antal djurskyddslagar, bland annat förbud mot kosherslakt. Så skedde också i Sverige. Idag är det framför allt det antimuslimska som döljs bakom djurskyddet.

Partiet, som i det nya programmet beskriver sin ideologi som national-socialkonservativ, delar även nationalsocialismens naturromantik. ”En utmärkande egenskap är förbundenheten med naturen”, skriver Bojerud om svensken – helt i enlighet med partiets idédokument.

Bojeruds folkkaraktäristik verkar hämtad ur en hundraårig upplaga av Nordisk familjebok och jag känner inte igen mig. Mycket riktigt påpekar han att alla ”etniska svenskar” inte förmår ”leva upp till” de egenskaper som ligger i svenskhetens kärna. Bristen kan bero på ”personliga skäl eller yttre omständigheter”.

Jag tror att jag börjar förstå varför SD formulerat svenskhetskriterier även för infödda. De tycker att även vi kan ha ”muslimska” egenskaper och därmed vara defekta. Detta är inte heller något nytt. Rasismliknande ideologier har den egenheten att de även värderar medlemmar av den egna gruppen efter idealtypen.

Nu undrar jag förstås vad SD, om partiet fick makten, skulle göra med oss som inte passar in. I principprogrammet hävdas att Sverige tål en mindre andel icke-nationsmedlemmar med svenskt medborgarskap. Men vad händer om SD anser att vi är för många?

Den enda lösning jag kan komma på är att vi borde fråntas vår medborgarstatus. Jag frågar Bojerud, som svarar undvikande. ”Lagen medger inte återkallande av medborgarskap”, skriver företrädaren för partiet som talar klarspråk.

Men han vet lika väl som socialdemokraterna Morgan Johansson och Ilmar Reepalu, som förespråkat just återkallande av medborgarskap, att det är den som har makten som stiftar lagarna.

ANNA EKSTRÖM