"Det var detta vi varnade för"

Euron hotar nu inte bara vissa medlemsländer eller bara EU-projektet utan utgör ett globalt hot. Vad blev fel och hur blir det nu?

De som drev fram valuta­unionen hävdade att euron skulle:
• Stärka fred och politisk sammanhållning.
• Öka utrikeshandeln och välståndet.
• Tvinga fram ekonomiskpolitisk disciplin.
• Eliminera valuta- och räntekriser.
• Skapa ett starkt EU i kampen med USA och Kina.
• Ge lägre räntor.

Vi som var emot tryckte däremot på följande argument:
• Svårt att stabilisera ett lands ekonomi med en gemensam penningpolitik.
• Förlorad anpassningsmekanism vid landspecifika ekonomiska problem.
• Finansmarknadens roll som ekonomiskpolitisk vakthund försvinner.
• Det krävs en förbundsstat med gemensam finanspolitik för att detta ska fungera.

De som talade för euron hade som synes helt fel. Motsättningarna inom EU har skärpts. Utrikeshandeln har visserligen ökat, men forskningen pekar på att bnp-ökningen är försumbar, en engångsökning av bnp på kanske en halv procent. Den ekonomiskpolitiska ansvarskänslan underminerades kraftigt när politiker och väljare i Grekland, Italien och Portugal fann att oansvarig politik inte längre snabbt ledde till valuta- och räntekriser. Temporärt slipper man sådana i en valuta­union, men det slutar då i­stället i gigantiska skuldkriser och sådana är (som synes) mycket farligare och mycket svårare att lösa.

Ett starkt EU som skulle ge Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och EU-kommissio­nens ordförande José Manuel Barroso möjlighet att vara med i maktspelet med USA, Kina, Japan och Brasilien blev det verkligen inte. Tvärtom är eurozonens ledare nu ömkligt ute och försöker vigga pengar av Kina och Brasilien. Och lägre räntor blev det inte heller. Räntorna är skyhöga i många euroländer med Grekland och Italien i spetsen och Sverige har lägre ränta än Tyskland.

Motståndarnas argument har däremot bekräftats. Spanien och Irland vanskötte inte sina offentliga finanser, men de kunde inte hindra en enorm privat lånefest, eftersom de inte hade någon egen penningpolitik att strama åt. Därför har det gått extremt illa där. Och för alla euroländer i knipa, det vill säga Club Med och Irland, är det nu extremt svårt att anpassa ekonomin till den hårda verkligheten utan egen valuta. Den naturliga lösningen är den som Sverige och Finland kunde välja i början på 90-talet. En hårdhänt intern åtstramning kombineras med att valutan får falla, så att ökad export kompenserar för lägre inhemsk efterfrågan. Den vägen går Storbritannien nu och man kan notera att den brittiska räntenivån är låg. Marknaden tror på den. Krisländerna i eurozonen står däremot inför många år med hög arbetslöshet, söndersliten välfärd och utvandring av unga och välutbildade medborgare.

Att det gick så här berodde i stor utsträckning på att en gemensam valuta temporärt skyddar vanskötta ekonomier mot valuta- och räntekriser. Vakthunden finansmarknaden skällde inte i tid och nu är det försent. Räven är redan inne i hönsgården.

Nu inser tydligen alla att det krävs en fullständig politisk union för att euron ska kunna överleva. En gemensam valuta kräver inte bara en gemensam centralbank utan också ett gemensamt finansdepartement som bestämmer skatter och offentliga utgifter.

Euron har alltså blivit ett hot mot hela det europeiska projektet och EU:s möjligheter att från en styrkeposition företräda sina medlemsstater i till exempel handels- och miljöpolitiska förhandlingar har förstörts. Framtidstron i det europeiska samarbetet har fått en knäck som det tar många år att komma över, även om euron överlever krisen. Ty sannolikt överlever euron. Både de politiska och de ekonomiska kostnaderna för att ge upp euron nu är svåröverskådliga och sannolikt gigantiska. Redan att sparka ut Grekland är tekniskt komplicerat och mycket farligt. Risken är stor att marknaden då fruktar att Italien, Portugal och Spanien står på tur. Kedjereaktioner kan starta. Därför gissar jag att andra euroländer, det vill säga Tyskland, får ta enorma kostnader för att rädda euron.

EU styrs redan nu av ett direktorat bestående av Tyskland och Frankrike. Notera att Merkel och Sarkozy

kallar till sig Greklands premiärminister och tar honom i upptuktelse. De båda ses före alla viktiga avgöranden i EU och tar besluten. De övriga EU-länderna, utom Storbritannien, håller på att förvandlas till lydstater. Men går det att göra en förbundsstat av detta? Motståndet är kompakt bland medborgarna i medlemsländerna och många år av arbetslöshet och otrygghet lär inte förstärka viljan till samgående.

Nils Lundgren