"Ny syn på kvinnor i Ryssland"

De senaste tjugo åren har varit omvälvande för den ryske medborgaren, chockterapi och råkapitalism har följts av en kontrollerad demokrati. Synen på könsroller har också förändrats, vilket återspeglas i dagens dumaval.

Det är populärt att använda sig av begreppet paradox för att beskriva skeenden i det ryska samhället, vilket också den i Sovjetunionen etablerade synen på könsroller kan kvalificera som.

Förvärvsarbete uppvärderades, hemarbete nedvärderades. Arbetsplikt rådde för båda könen och få yrken kunde uteslutande innehas av män. Kvinnliga traktorister och kolchosarbetare användes flitigt i propagandan. En välutbyggd barnomsorg var en del av den kommunistiska idén, och barnafödandet som demografisk plikt mot staten bidrog till att stärka kvinnors ställning.

Samtidigt var arbetet i hemmet problematiskt; helst skulle även familjeenheten luckras upp och i uppdraget att forma homo sovieticus, den nya sovjetmänniskan, var staten den bästa uppfostraren. Men det fanns både en uttalad och outtalad gräns för vilka politiska befattningar kvinnor kunde inta och kvinnor var därför sällsynta i kommunistpartiets inners­ta krets.

Det finns inte längre någon lag om arbetsplikt. I det postkommunistiska samhället har också synen på könsroller förändrats, men utvecklingen har snarast gått mot ett cementerande av de så kallade traditionella könsrollerna. För att generalisera: för den postsovjetiska kvinnan spelar ofta yttre uttryck för könstillhörighet stor roll, såsom de höga klackarna och den perfekta sminkningen. Utbildning och karriär är en självklarhet tills hon gifter sig.

Det finns en stark samhällelig press på mannen att vara familjeförsörjare medan kvinnan har ett tydligt ansvar för hem och barn. Men det innebär inte att den ryska kvinnan av idag ska beskrivas som ett viljelöst offer – under de senaste tjugo årens omställning från tungt industrisamhälle är det kvinnorna som har haft det lättare att hitta alternativa försörjningssätt medan sociala problem som alkoholmissbruk ökat bland männen. I verkligheten uppbär kvinnor inte sällan hela ansvaret för familj, hem och försörjning.

Den typiska ryska väljaren är en medelålders kvinna, och med drygt 13 år längre förväntad livslängd finns det fler kvinnor än män. Men utöver röstandet är kvinnors politiska deltagande lågt. I dagens regering är tre av 26 ministrar kvinnor och av de 450 platserna i underhuset innehar kvinnor 14 procent.

Med valreformen som Vladimir Putin, dåvarande president och nuvarande premiärminister, initierade i början på 2000-talet höjdes tröskeln till duman från 5 till 7 procent. Också valsystemet ändrades, där tidigare hälften av mandaten valdes i enmansvalkretsar och den andra hälften via proportionella val med partilistor ändrades till fördel för det senare. I motsats till flertalet forskningsresultat som pekar på att kvinnor gynnas av proportionella val har kvinnor i Ryssland hela tiden varit mer framgångsrika i enmansvalkretsar.

I likhet med andra länder med låg representation av kvinnor har det i Ryssland förekommit en kvoteringsdiskussion. Den har dock kvävts i sin linda genom uttalanden som ”vi kan inkludera fruar och älskarinnor på partilistorna men det är männen som kommer att göra jobbet åt dem”. Även om denna utsaga kan tillskrivas Vladimir Zjirinovskij, ledare för det nationalistiska extrempartiet Liberaldemokraterna, finns det en strömning i samhället som beskriver kvinnor som ologiska, känslostyrda och olämpliga för politiska uppdrag.

Vladimir Putin har under sin tid som president och premiärminister haft en ambition att kommunicera bilden av ett patriotiskt, enat och självständigt Ryssland. Försvarsbudgeten har mångdubblats under det senaste decenniet och av ett militariserat samhälle följer ett tydligare maskuliniserat samhälle. Genom att spela på maskulinitet, inte sällan på gränsen till manschauvinism, har Vladimir Putin själv bidragit till att stärka bilden av hur en riktig rysk man bör vara. Därmed har han också satt upp gränserna för ryska kvinnors agerande.

Idén om den ryska paradoxen lever vidare också i fråga om synen på könsroller och alla individers lika möjligheter.

MARIA NILSSON

ALEXANDRA ÅHLÉN