"Så här får Sverige fler Nobelpris"

Varje år delas Nobelpriset ut i Stockholm, men det är sällan en svensk tar emot något pris.

När några forskare är ett cancervaccin på spåren, eller när andra utvecklar ny avancerad teknik för mobiltelefoni, är det många som applåderar. Till vardags är det däremot inte så mycket uppmärksamhet kring forskning. Det är svårt att förstå nyttan med långsiktig, grundläggande forskning.

När George Boole på 1800-talet utvecklade algebran lade han grunden för det moderna IT-samhället, fast inga datorer var uppfunna. När Marie Curie utforskade den radioaktiva strålningen kunde hon knappast ana radioaktivitetens betydelse för behandling av cancer. Deras samtid kunde inte förstå betydelsen av dessa forskningsresultat.

Verkligheten för dagens svenska forskare innebär att allt mer tid måste ägnas åt att söka medel för finansiering. Professorerna får tigga till sin egen lön, genom att formulera ansökningar till statliga eller privata finansiärer. Det gäller att ansöka om pengar till trendig forskning.

Att först hitta en spännande idé och sedan gå vidare blir allt svårare. Enligt radioprogrammet Kalibers enkät med 2 100 forskare svarar de flesta att de ägnar lika mycket tid åt arbete med ansökningar som åt egen forskning.

Inom stora delar av arbetslivet vore det otänkbart med så otrygga anställningsformer som erbjuds forskare vid våra svenska lärosäten. Enligt universitetslärarförbundet saknar närmare hälften av alla forskare och lärare vid våra universitet och högskolor en fast anställning.

Av kvinnliga forskare har endast cirka 40 procent fast tjänst. Samtidigt förväntar sig regeringen att dessa forskare skall ge Sverige en ”världsledande” position inom bland annat medicinsk forskning. Istället ser vi att Sverige har svårt att attrahera utländska forskare och svårt att behålla de mest framstående svenska forskarna. Det finns tydliga tendenser att det blir ett envägsflöde ur landet med svenska forskare som får bättre villkor i framför allt USA.

Regeringen sviker svensk forskning. Idag är forskarna till övervägande del beroende av några få stora företag. De små statliga anslagen till forskning är i stor utsträckning styrda av politiska riktlinjer. Många forskare vittnar om att de måste krydda sina ansökningar med politiskt trendiga formuleringar.

Högskolornas ordförande och styrelser utses av regeringen, liksom flera ledamöter i forskningsråd och forskningsstiftelser. Lång och trogen tjänst inom socialdemokratin verkar vara en viktig merit.

Den borgerliga alliansen vill höja forskningsanslagen med två miljarder kronor de närmaste fem åren. Dessutom föreslår folkpartiet att en del av intäkterna från försäljningen av statliga företag skall avsättas för forskning.

Vi vill att 50 miljarder kronor skall överföras till nya forskningsstiftelser under den kommande mandatperioden. Det innebär att den löpande statliga forskningsfinansieringen får ett resurstillskott på ytterligare fem miljarder kronor.

Sverige skall inte bara vara ett land som delar ut Nobelpris, utan också ett land som tar emot. Därför behövs det en ny kurs i forskningspolitiken:

*Öka de årliga statliga resurserna till forskningen med minst 7 miljarder kronor.

*Rikta huvuddelen av de nya forskningsresurserna direkt till universitet och högskolor för fri forskning. Tillsätt fler fasta fors-kartjänster och doktorandtjäns-ter.

*Avskaffa regeringens inflytande över högskolestyrelser, forskningsråd och forskningsstiftelser. Ordförande och ledamöter i högskolestyrelserna skall utses av lärosätena själva.

ULF NILSSON