"Värna privatlivet"

Jag har uppenbarligen lyckats reta upp universitetslektor Mikael Sundström ganska ordentligt genom att skriva en rapport om nya övervakningsteknologier, Med storebror i uppfinnarverkstan. Han sågar rapporten, han tycker att jag har en oklar demokratisyn och att jag egentligen borde har skrivit ett annat slags rapport.

Var lugn, Mikael Sundström, jag utmanar inte din akademiska auktoritet inom ämnet statsvetenskap. Jag är inte statsvetare och tänker inte gå in på något vetenskapligt resonemang om definitionen av begreppet demokrati.

Däremot är jag människa, medborgare och delägare i den svenska staten. Jag har ett privatliv tillsammans med familj och vänner som jag gärna vill behålla för mig själv. Därför är jag oroad av den pågående förskjutningen i maktbalansen mellan individ och stat. Vi har fått ett samhällsklimat där det nästan enbart är polisens och andra statssektorers egenupplevda ”behov” som avgör vilken information om våra privatliv som de skall få samla in, lagra och analysera.

Jag vill som komplement till den polisiä-ra utgångspunkten föra in en smula humanism i debatten. Vad innebär det att vara människa? Har vi över huvud taget rätt till något privatliv som är skyddat från statlig insyn – eller har artikel 12 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i tysthet upphört att gälla? Jag vet att det låter hemskt i öronen på dem som inte lägger stor vikt vid individens frihet, men det kanske är så att en viss privat sfär i vissa lägen faktiskt kan väga tyngre än statsmakternas ”behov” av detaljer om vår livsföring.

Rapporten Med storebror i uppfinnarverkstan ingår i en serie rapporter som på olika sätt belyser utvecklingen mot ökad övervakning. Denna gång har jag valt att anlägga ett framtidsfokus genom att beskriva olika projekt som syftar till att utveckla ännu mera avancerad övervakningsteknologi än den som idag används.

Att universitetslektor Sundström inte uppskattar det ämnesvalet har jag förstått, men vad jag inte förstår är varför det river upp sådana känslostormar hos honom. Den som inte är intresserad av ämnet kan ju med fördel låta bli att läsa rapporten.

Sundström gör en stor affär av att jag i en mening i den 63-sidiga rapporten skriver att medvetenhet om att elektroniska fotspår samlas in och används för profilering och svartlistning kan göra att människor drar sig för att besöka vissa sajter, och att det försämrar livskvaliteten och ”ytterst kan utgöra en fara för demokratin eftersom informationsinhämtning utgör demokratins livsnerv”.

Så är det förstås. Vågar man inte läsa på om alla rörelser – även de som i rådande samhällsklimat av makthavarna klassas som olämpliga – har man inte ett komplett underlag för sina beslut i den demokratiska processen.

Mikael Sundström kritiserar också mitt försvar för anonymiteten, det vill säga rätten att utföra handlingar i vardagslivet utan att vara identifierad. Han skriver att anonymitet i vardagen utgör ett hinder för andras informationsinhämtning.

Just det, det är precis det som är poängen. Obehöriga skall inte kunna inhämta information om någons privatliv. Men om du vill slå ett slag för genomskinligheten i samhället, Mikael, kan du ju exempelvis skicka mig sammanställningen från teleoperatören av vilka du har ringt den senaste månaden så kan jag publicera den på internet.

Vidare upprörs Sundström högeligen över att jag på några ställen dristar mig till att dra paralleller till övervakningssamhället i George Orwells roman 1984. Tja, när det redan pågår utveckling av automatiska öron för datoriserad massavlyssning, spindelprogramvaror för automatisk kartläggning av världens journalisters åsikter och programvaror som automatiskt skall göra personlighetsprofiler på människor baserat på information de i förtroende lägger ut om sig själva på dejtingsajter – då överlåter jag åt läsaren att bedöma om parallellen är övermaga eller inte.

PÄR STRÖM