"Slopa överskottsmålet"

Överskottsmålet har tjänat Sverige väl. På mindre än 10 år har utlandsskulden som andel av BNP minskat från 22 till 6 procent och den totala statsskulden har minskat från 77 till 50 procent. Tas hänsyn också till statens tillgångar blir bilden än ljusare. Då är staten inte bara skuldfri utan därtill rik.

Men trots att statens finanser nu befinner sig i ett utmärkt skick har överskottsmålet inte övergivits. Den nya regeringen har tvärtom skruvat upp ambitionsnivån och skälet till detta är att staten måste rusta sig inför den framtida ålderschocken – när den stora 40-talistgenerationen blir gammal och vårdkrävande.

Men vilka belägg har vi för att ett ambitiöst statligt sparprogram är det bästa sättet att säkerställa att framtidens gamla kan ges en god vård? Kunde inte en politik som leder till en snabbare ökning av den totala kakan – BNP – vara ett bättre sätt att uppnå detta mål? Men om detta har debatten inte alls handlat.

Regeringens politik på detta område är i själva verket svårbegriplig. Om budgetkravet justerades till att gälla – låt säga – balans snarare än överskott över konjunkturcykeln, skulle cirka 50 miljarder kronor årligen frigöras för att stimulera tillväxten.

Åsikterna om vilka områden som det skall satsas på går visserligen isär, men de flesta skulle nog ändå kunna instämma i att behovet av infrastruktursatsningar är stort oavsett vilken del av landet vi talar om.

Likaledes är behovet av bostäder i våra storstadsområden omvittnat. De unga måste ha någonstans att bo och skall vi kunna förmå den arbetslöse i Norrlands inland att flytta till Stockholm för att ta ett jobb, måste det finnas en bostad för denne.

Stor enighet råder också kring behovet av omfattande satsningar på utbildning. Särskilt viktigt är nu att lyfta in den högkvalificerade forskningen och forskarutbildningen i kalkylen, ty satsningen på våra universitet och högskolor har släpat efter under många år.

Utan internationellt konkurrenskraftiga forskare blir det heller inte intressant för forskningsintensiva företag att lägga sin forskning och utveckling i Sverige. I andra länder satsar man nu för fullt varför den globala konkurrensen är stenhård. Och väl att märka: det är inte de lågproduktiva arbetena som genererar skatteintäkter till staten och välfärden, utan de högproduktiva.

I kölvattnet av alla naturkatastrofer växer enigheten bakom behovet av massiva insatser för att minska utsläppen av växthusgaser. Och enligt den uppmärksammade Sternrapporten är det bättre att starta nu med förebyggande åtgärder än att vänta med insatserna tills skadan har inträffat.

De frigjorda medlen skulle också kunna användas för att sänka skatterna. Med fokus på tillväxt bör givetvis de skatter som är mest skadliga för tillväxten avvecklas först. Det kan diskuteras vilka dessa är, men inom ramen för de frigjorda budgetmedlen ryms ett borttagande av förmögenhetsskatten, värnskatten och den så hårt kritiserade fåmansbolagsskatten.

Detta är bara ett axplock av satsningar som behövs för att Sverige skall stå starkt inför framtiden. Men istället för att ta itu med dessa, väljer regeringen att överbeskatta medborgarna för att själv spara – till förtret för kapitalmarknaden som behöver statspapper och till oklar nytta för framtidens gamla.

Att ifrågasätta överskottspolitiken är inte samma sak som att förorda en oansvarig ekonomisk politik. Inte heller skall det ses som kritik mot det överskott som redovisas i regeringens nya budget. Det är istället naturligt mot bakgrund av att vi nu befinner oss i ett mycket starkt konjunkturläge. Det handlar om att aktualisera frågan om vilket mål för statsbudgeten som bäst gagnar oss och de utmaningar vi står inför.

Överskottsmålet har hjälpt till att flytta de svenska statsfinanserna från strykklass till världsklass. Men skall det 2-procentiga överskottsmålet stå i eldskrift de kommande decennierna om alternativet är en politik som ökar tillväxten och därmed lättar pensionärsbördan för den framtida generationen?

Är det inte hög tid att vi diskuterar detta?

ANNE-MARIE PÅLSSON