"Bildkonsten på undantag"

Jag har länge väntat på något tecken från den borgerliga alliansen angående Sveriges kulturpolitik. Något som kan ge nya möjligheter för bildkonsten att frodas, ett halmstrå som gör att jag kan tro att vi går mot en gyllene tid med den nya regeringen.

Att såväl alliansen som den förra regeringen undvek kulturfrågorna under valdebatterna var oroväckande, så regeringen borde profilera sig i positiv anda och visa den nya vägen. När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth äntligen formulerar sina tankar i Sydsvenskan den 4 februari, så visar det inte på särskilt mycket mer substans.

Det gäller för den nya regeringen att handla, visa på nya möjligheter och stimulera efterfrågan hos näringslivet och det offentliga samhället. Man kan inte förlita sig på att privatpersoner och näringsliv skall börja agera. Att tro att konstnärer – som inför konstrundan i Skåne koncentrerat sig på stafflikonst – plötsligt kommer att känna ett ekonomiskt uppsving eftersom folk har fått lite extra i fickan... Är det ett sätt att visa kulturell handlingskraft?

Konstnärernas riksorganisation, KRO, med omkring 3000 medlemmar spridda över landet, vill förbättra möjligheterna att få fler konstnärer engagerade i offentliga och privata uppdrag. Det är trots allt länge sedan vi kunde förlita oss på en mecenat. Samhällets ”ickebruk” av konstnärers potential är slöseri med resurser. Varför inte satsa kulturpengar på ökad efterfrågan vid institutioner och inom näringslivet?

Som det är nu antas bildkonstnärerna klara sig bra då vi trots allt överlever, men egentligen utgör vi samhällets bottenskrap eftersom vi antas göra stordåd för slavlön. Många av oss är därför i händerna på maktens välvilja, det skulle vara glädjande om vi slapp att periodvis gå på a-kassa eller hoppas på ett arbetsstipendium. Men vad skall konstnärer göra fram till dess att vi har ett nytt fungerande system?

Det var länge sedan några verkliga reformer genomfördes i konstnärspolitiken, trots att regeringen efter åratal av utredningar har alla fakta. Ingen vill betala summan av vad vår produktion verkligen kostar i reell arbetstid och konkurrenssituationen leder till en svag förhandlingsposition, vilket utnyttjas av marknaden, med låga ersättningar som följd.

Finansminister Anders Borg sade förra året: ”Hemtjänsten söker många medarbetare och det är kanske en lämplig uppgift för en del av de skådespelare som inte kan försörja sig på sin profession.” Uttalandet träffar även oss konstnärer. På vår karta existerar inte brödjobb eftersom det inskränker på vårt sätt att arbeta.

Tänk om motsvarigheten fanns inom forskarvärlden: att man i tanken måste göra en del av sina laborationer samtidigt som man bör koncentrera sig på färdvägen och sina passagerare i en taxi, eller ge god omvårdnad till äldre som behöver koncentrerad kontakt eftersom kommunerna inte har råd med social tid.

Man kan inte gå som en zombie i ett brödjobb, vilket sker om man tagit sig för att gå på djupet med sin konst. Konstnärlig utövning är en form av forskning som syftar till att finna intuitiv kunskap om våra liv och dess omgivning. Tycker den nya regeringen att vi skall byta jobb?

KRO anser att regering och riksdag har ett ansvar för att skapa rimliga villkor för Sveriges konstnärer. Man får inte stora förhoppningar om att något radikalt skall komma att ske med Lena Adelsohn Liljeroths artikel som utgångspunkt. Vi efterlyser en fördjupad dialog med regeringen om hur konstnärspolitiken skall kunna utvecklas och förnyas.

I Skåneregionen har vi kommit ganska långt genom samarbete med alla parter. Tänk om detta också gick på riksplanet.

KÅGE KLANG

Tidigare artiklar i serien har publicerats den 25.1, 26.1, 30.1, 2.2 och 4.2.