"Ansvarslösa beslut"

Ansvarskommittén är en av de viktigaste statliga utredningar som arbetat under efterkrigstiden. Den 27 februari lämnar den sitt betänkande till regeringen, men redan nu är några av kommitténs förslag kända. Detta ger anledning till oro, framför allt från demokratiska utgångspunkter, men även av konstitutionella skäl.

Enligt uppgift skall dagens 21 län slås ihop och bilda mellan sex och nio regioner efter nästa val. Landstingsfullmäktige ersätts av sex till nio regionparlament, som utöver sjukvårdsansvaret skall ta över ansvaret för den regionala utvecklingen från staten.

Någon färdig karta över Sveriges indelning kommer kommittén inte att presentera, men däremot ett antal kriterier som varje ny region i möjligaste mån skall uppfylla.

Förändringarna föreslås bli genomförda redan till 2010. Om detta skall hinnas med måste ett färdigt förslag till regionkarta vara klart redan våren 2008. Därefter kan förslagen klubbas igenom i riksdagen och val till de nya regionparlamenten äga rum vid de allmänna valen 2010.

Frågorna och protesterna har inte låtit vänta på sig. Blekinge läns regiontillhörighet och en delning av Halland har redan varit föremål för debatt, liksom Norrlands indelning i en eller två regioner. Gotlands och Gävleborgs regiontillhörighet är andra tvistefrågor.

Ansvarskommittén tillsattes i februari 2003. Direktiven till kommittén utfärdades av dåvarande statsrådet Pär Nuder, som betraktade uppdraget som helt unikt i sin omfattning. Ansvarskommittén kunde vända på i stort sett alla stenar i den offentliga samhällsorganisationen och kommittén hade möjlighet att riva upp och rita om kartan för det offentliga Sverige. Ett liknande uppdrag hade enligt Pär Nuder inte givits sedan Axel Oxenstiernas dagar.

Utredningen lämnade ett delbetänkande till regeringen i december 2003. I tilläggsdirektiven pekade regeringen särskilt ut två politikområden för det fortsatta arbetet: hälso- och sjukvården och regional utveckling.

Den enskilt viktigaste delen av den offentliga verksamheten är just hälso- och sjukvården. Landstingens existens måste därför utredas. Ansvarskommittén har haft till uppgift att se över dagens modell med direktvalda kommunala församlingar i både kommuner och landsting.

Som av en tillfällighet tillsattes utredningen några månader efter valet 2002 och skulle vara klar just några månader efter valet 2006. Möjligheterna till medborgarinflytande under denna fyraårsperiod har varit obefintliga. Eftersom utredningen inte tog ställning före valet 2006 blev dessa viktiga frågor totalt marginaliserade under valrörelsen 2006. Med stöd av de uppgifter som läckt ut från Ansvarskommittén finns idag möjligheten att regering och riksdag pressar fram ett beslut redan under innevarande mandatperiod, så att val kan hållas till de nya regionparlamenten redan 2010. Utan att väljarna fått säga sitt i val till Sveriges riksdag.

Ytterligare en komplicerande faktor är de grundlagsmässiga aspekterna av en ny regionindelning. I Regeringsformens kapitel 1, paragraf 7 heter det: ”I riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar.”

Ett avskaffande av landstingskommunerna kräver rimligen en grundlagsändring, som förutsätter två likalydande beslut med mellanliggande val till riksdagen. En grundlagsändring kan som tidigast vara klar någon gång efter valet 2010.

Den svenska representativa demokratin är i farozonen när de svåra frågorna inte tydliggörs under valrörelsen. Politikernas tendens att i skydd av de fyraåriga mandatperioderna besluta om stora förändringar när lång tid återstår till nästa val skapar enbart en känsla av frustration och maktlöshet i väljarkåren.

Detta förstärker intrycket av ett uppifrånperspektiv i beslutsfattandet. Det är därför det är så viktigt att väljarna får säga sitt i regionfrågan, som är en av de största politiska frågorna i modern tid. Det är därför som regionfrågan måste få belysas och debatteras i valrörelsen 2010. Först därefter kan de avgörande besluten fattas.

NILS-ERIC HALLSTRÖM