"Norden väljer Hillary"

Hillary Clinton blir USA:s nästa president.

Det har i alla fall svenska medier redan bestämt. Att inte ens primärvalen är överstökade – när de båda partierna väljer sina kandidater – och att det är ett och ett halvt år till valdagen den 4 november 2008, verkar inte vara något större problem i sammanhanget.

Den långa processen fram till valet nästa höst tycks mest bara uppfattas som en besvärande formalitet.

”Hillary Clinton drar ifrån”, utropade tidningarna glatt i början av juni – men glömde i hastigheten att nämna att det ”bara” handlade om partinomineringen.

Men bakom slutsatsen att en kandidat är närmast predestinerad till seger ligger ett oändligt mått av önsketänkande.

Sällan har nämligen ett amerikanskt presidentval varit så spännande som just denna gång, och så svårt att förutse. Båda partiernas startfält består av en lång rad intressanta kandidater; åtminstone några av dem med lika stor chans som mrs Clinton att i slutänden få flytta in på 1600 Pennsylvania Avenue.

Dessutom krävs det bara en liten gnutta historisk kunskap för att förstå att en vecka är en evighet i amerikansk politik, där allt kan förändras på ett ögonblick. Och just nu är det väldigt många veckor kvar till valet.

Det är också viktigt att förstå att den amerikanske väljaren inte tänker och agerar som sin svenske motsvarighet – långt därifrån. Exempelvis hyser amerikanen i gemen inte på långa vägar samma till synes gränslösa beundran för paret Clinton som Norden gör.

Hur denna förtjusning har uppstått är en gåta. Likaså hur den lyckas överleva år efter år utan att någon tycks fundera över vari den clintonska ”storheten” egentligen skulle bestå, med tanke på att det som i första hand kännetecknade Bill Clintons presidentperiod var ett totalt moraliskt förfall för USA.

Denna måttlösa beundran för president Clinton har nu flyttats över på frun i huset, som visserligen har visat sig vara en habil senator, men vars främsta merit på något vis ändå ligger i efternamnet och att hon redan tidigare bott i Vita huset.

Där trivdes hon så bra att hon gladeligen översåg med sin mans otrohet och många lögner, trots att en förmodat självständig yrkeskvinna som Hillary rimligen borde haft kurage och integritet nog att be maken dra dit pepparn växer under Monicaperioden.

Nu sitter Hillary förvisso på den största pengakistan av alla kandidaterna inför valet, men hennes kandidatur har samtidigt övergetts av flera tunga supportrar och finansiärer, som istället har satsat sina slantar på till exempel den unge Chicagosenatorn Barack Obama.

Att man inte skall underskatta unga utmanare borde Clintons om några förstå: Bill Clinton var långt in i valkampanjen 1992 själv ett utomordentligt ”long shot” för presidentposten.

Men listan över presidentkandidater är faktiskt mycket längre än så: John Edwards, Chris Dodd, Bill Richardson och många andra. I kulisserna väntar den nyfrälste miljöfundamentalisten Al Gore – som man å andra sidan hör alldeles för mycket av.

Och det är bara på den demokratiska sidan. Hur svårt det än är att tro av rapporteringen existerar fortfarande det republikanska partiet i all välmåga, med tunga namn på sin lista som Rudy Giuliani, John McCain, Mitt Romney, Tommy Thompson och hans namne, filmstjärnan Fred Thompson.

Den karismatiske förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani har väljarna ett speciellt gott öga till. I nationella mätningar leder han stort när det handlar om mest positiva intryck hos amerikanska folket. Där har Hillary inte en chans.

Att det impopulära Irakkriget kommer att leda till en demokratisk presidentvalsseger, läs Hillary, betraktas här hemma också närmast som en självklarhet.

Men då bör man notera att Hillary faktiskt röstade för invasionen av Irak, med ett inspirerande tal till stöd för kriget vid omröstningen i senaten. Nu har hon all möda i världen att bortförklara sitt röstande.

Samt att förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani under hela våren har lett med åtskilliga procentenheter över Hillary i opinionsmätningarna.

Trots att han är republikan och trots att han är man och trots att han är vit.

ANN-SOFIE DAHL