"Även vuxna mobbas"

Enligt Statistiska centralbyrån och forskare på området, däribland Heintz Leyman, psykiater och docent i arbetspsykologi, och Annika Hendtman, forskare och utredare vid Luleå tekniska universitet, anser sig 300 000 personer i Sverige (9 procent av arbetskraften), varav 76 procent är kvinnor, varje år vara utsatta för mobbning av arbetskamrater och chefer. Av dessa tar drygt 300 livet av sig.

Kalla siffror, nakna fakta.

Mobbningen på våra arbetsplatser kostar också samhället, lågt räknat, 22 miljarder kronor årligen.

Forskarna synliggjorde problemet med vuxenmobbning och trakasserier på arbetsplatser först på 1980-talet. Konstruktiva åtgärder för att komma till rätta med problematiken lyser dock fortfarande med sin frånvaro. Lagstiftningen kring den enskilde arbetstagarens rättigheter och möjligheter att få upprättelse gentemot en mobbande arbetsledning och mobbande arbetskamrater är i högsta grad bristfällig. Det råd man kan ge ett mobbningsoffer idag är att ge upp.

Alla som forskar i ämnet är dock överens om att det inte är individens fel när mobbning förekommer utan felet ligger i arbetsorganisationen. Osäkerhet och stress gör att människor letar efter någon som kan bli syndabock.

Svår mobbning drabbar oftast kvinnor inom den offentliga sektorn, där man hittar över 75 procent av alla mobbningsfall som leder till anmäld arbetsskada.

De flesta mobbningsoffer reagerar efter hand med okontrollerbar ångest, sömnproblem, mardrömmar och depressioner. Långt efter det att mobbningen upphört finns de posttraumatiska symptomen kvar, ofta med livslångt lidande.

Allvarliga mobbningsfall slutar i regel med att offret får skulden och blir utstött från arbetsplatsen. På detta följer långtidssjukskrivning, ofrivillig förtidspension, arbetslöshet och livslång kamp för att få upprättelse. Vilket nästan aldrig sker. På arbetsplatsen utses så småningom nya mobbningsoffer. Den onda cirkeln fortsätter.

Det är arbetsgivaren som har ansvaret för det förebyggande arbetet mot mobbning, enligt arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Arbetsgivarna har dock ofta svårt att se sambandet mellan mobbning, stress och dålig arbetsmiljö. Inte sällan mobbar de själva eller så är de för svaga för att sätta stopp för mobbarnas framfart.

Kränkande särbehandling, som vuxenmobbning på arbetsplatser för det mesta benämns som, kan yttra sig som lögner, förtal, medvetet undanhållande av arbetsrelaterad information, utfrysning, isolering, omotiverat fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, oförklarliga omplaceringar, uteblivna kallelser till möten.

Arbetsgivaren är skyldig, enligt tredje kapitlet i arbetsmiljölagen, att se till att arbetsmiljön är så bra som möjligt. Bryter man mot dessa föreskrifter, begår man en brottslig handling eller försummelse.

Arbetsgivaren har ett personligt straffansvar. Den vanligaste straffrättsliga påföljden är skadestånd, men även denna påföljd är ytterst sällan förekommande. För det allra mesta går arbetsgivaren fri.

Att få mobbningen klassad som arbetsskada är också näst intill omöjligt.

Slutsatsen av allt detta är i sanning deprimerande – åtminstone för mobbningsoffret:

Lagstiftningen räcker inte till.

Arbetsmiljöverket agerar inte för den enskilde.

Facket ställer sig oftast på arbetsgivarens sida.

Försäkringskassan registrerar och diarieför en inkommen ”arbetsskada pga kränkande särbehandling”, men vidtar ingen åtgärd.

Arbetsgivarna, hur svaga och inkompetenta de än är, är näst intill omöjliga att komma åt.

Den enskilde arbetstagaren, mobbningsoffret, har alla odds emot sig och är dömd på förhand.

Mobbarna går fria och firar triumfer när mobbningsoffret försvinner. Efter ett tag utses emellertid ett nytt offer.

När skall denna onda cirkel brytas? Hur mycket till får det kosta den enskilde och samhället innan något radikalt händer?

RIGMOR TJERNBERG