"EU behöver lingua franca"

Finns det någon ”europeisk identitet”? Om inte – kan och bör den skapas?

Många av de mest entusiastiska EU-vännerna brukar svara ja på frågan och ägnar stor energi åt att debattera olika sätt att ytterligare svetsa samman européerna genom överstatliga beslutsformer och gemensamma symboler.

Men märkligt nog har de nästan helt förbigått två grundfrågor:

För det första: vad skulle det vara för vits med en europeisk identitet? Måste inte svaret vara att man vill att EU skall vara något annat än en dålig kopia av USA?

För det andra, om man menar allvar med en europeisk identitet som skiljer sig från den amerikanska – måste man då inte ta tag i den hetaste av alla potatisar inom EU-systemet – nämligen språket? Kan ett självständigt EU med anspråk på att bli ett alternativ i det globala samspelet ha samma lingua franca som USA?

Men Europeiska unionen har ju 23 officiella språk, invänder kanske någon. Jovisst.

Under min tid som Europaparlamentariker angrep jag en gång dåvarande EU-kommissionären Anita Gradin för att hon hade talat engelska inför Europaparlamentet. Men samtidigt talade jag själv väldigt sällan svenska i den gröna partigruppen, Greens/ALE, trots att där också finns tolkning.

Hyckleri? Inte alls, utan realism.

I offentliga sessioner talar man främst till offentligheten. Då är det viktigt att man håller sig till sitt eget språk. Men i sin partigrupp talar man direkt till sina kollegor. Och min erfarenhet är att när jag talade svenska och de flesta skulle lyssna via tolk sjönk uppmärksamhetsgraden påtagligt. När jag tog i på engelska lystrade nästan alla.

Detta illustrerar att det finns en språkdynamik i riktning mot ett huvudspråk, ett lingua franca. Antingen sker det genom ”marknadskrafterna”. Eller så fattas ett politiskt beslut.

Under EU:s första 15 år var franskan självklart språk nummer ett. Efter Storbritanniens medlemskap 1973 började engelskan konkurrera. Men så sent som i mitten av 1990-talet, när jag kom till Bryssel som Europaparlamentariker, var franskan fortfarande nummer ett. Idag håller engelskan på att ta över, utan att någon har fattat beslut om saken.

Vad skulle Israel ha varit med tyska eller engelska som nationalspråk istället för hebreiska? Varför envisas Indien med att försöka etablera hindi som lingua franca? Varför har Algeriet, Marocko och Tunisien övergått från franska till arabiska som officiellt språk? Varför försöker allt fler före detta kolonialländer ersätta kolonialspråken med inhemska språk trots att det knappast är praktiskt, till exempel swahili i Tanzania?

Språk är identitet. Och därmed politik. Det har man förstått på många håll i världen.

För EU finns fyra alternativ:

Man kan följa det israeliska exemplet och återuppliva ett gammalt språk med starkt förflutet i nästan hela regionen – i EU:s fall latin.

Man kan välja ett helt konstgjort språk, vilket skulle ge esperanto en chans.

Man kan ta ett existerande EU-språk som inte redan är upptaget av någon annan supermakt men ändå spritt och med lång historia som andraspråk i stora delar av regionen. I det fallet kan knappast något språk slå franskan.

Man kan kapitulera för marknadskrafterna och acceptera att engelskan tar över och blir EU:s gemensamhetsspråk.

En del tror säkert att det bara är en fråga om vad som är praktiskt. Israeler, nordafrikaner, indier och afrikaner och många andra har begripit bättre.

Men är det inte för sent? Är det inte omöjligt att stoppa den engelska snöbollen?

Visst är det möjligt om man vill. Väljer EU latin eller esperanto tar det högst en generation eller kanske två från beslut till funktion. För franskan skulle det kunna gå betydlig snabbare eftersom språket redan finns i EU-strukturen och behärskas som andraspråk av miljoner människor i alla EU-länder.

Det dolda, obeslutade valet av engelska som EU:s lingua franca har inte mindre politiska aspekter än ett öppet och demokratiskt val av franska – eller latin eller esperanto.

Det handlar om vilken EU-framtid vi vill ha.

PER GAHRTON