"Medierna stärker Sd"

Medierna har makt – oavsett om de vill det eller inte. Skälet är helt enkelt att människor är beroende av medierna för information om allt sådant som ligger bortom den egna vardagen. Så länge människor förlitar sig på medierna för information kan medierna inte undvika att påverka dem.

Framförallt har medierna dagordningsmakt och gestaltningsmakt. Dagordningsmakten innebär förenklat följande: De frågor som medierna ger mest uppmärksamhet är de frågor som människor tenderar att tycka är de viktigaste samhällsfrågorna. Gestalningsmakten innebär i korthet att medierna har makt inte bara över vad människor tycker är viktiga frågor, utan också över hur människor uppfattar det som medierna rapporterar om.

Gestaltar medierna exempelvis verkligheten som om brottsligheten ökar leder det till ökad sannolikhet för att människor skall tro att brottsligheten ökar, oavsett om det är sant eller inte. De medierade bilderna av verkligheten blir verkligare än verkligheten, eftersom det är de medierade bilderna som människor har tillgång till.

Den här bakgrunden är viktig om man skall förstå relationen mellan medierna och Sverigedemokraterna under de senaste åren. De flesta journalister ogillar sannolikt Sverigedemokraterna, men ändå bidrar medierna till att hjälpa dem.

Sverigedemokraterna har länge kämpat för att uppfattas som ett seriöst och legitimt parti, men utan att nå någon större framgång. Ett viktigt symboliskt genombrott kom dock i början av juni 2006. Det var då Aftonbladet publicerade tre helsidor på temat ”Vinnare 2006 – ultrahögern”. Artiklarna baserade sig på ”ett ungdomsval” som tidningen hade genomfört. I ingressen skrev Aftonbladet: ”Sverigedemokraterna är tredje största parti bland unga. Det visar Sveriges största ungdomsval på nätet – Ungt val 2006”. Enligt undersökningen, i vilken 120 000 unga deltog, fick Sverigedemokraterna 11,9 procent.

Många medier kände då att en politisk kraft med sådant genomslag inte kunde ignoreras. Undersökningen och artiklarna bidrog kraftigt till att etablera Sverigedemokraterna som ett parti att räkna med och med viss chans att komma in i riksdagen.

Problemet är att undersökningen var värdelös. Lektion ett när det handlar om att genomföra opinionsundersökningar är att man måste ha ett urval svarande som är representativt, och att undersökningar där människor själva väljer om de vill delta inte går att använda för att dra generella slutsatser. Det spelar ingen roll om tiotusentals har medverkat i undersökningen. Graden av representativitet, inte antalet svarande, är det som avgör undersökningens kvalitet.

Detta bortsåg Aftonbladet från, medvetet eller av okunnighet. Andra medier följde efter och Sverigedemokraterna fick ökad uppmärksamhet. Än idag visar medierna ett stort intresse varje gång Sverigedemokraterna går upp något i en opinionsundersökning. En ökning på 0,3 procentenheter genererar nya artiklar på temat att Sverigedemokraterna ökar – oavsett om förändringen är statistiskt säkerställd eller inte. Problemet är att om förändringen inte är statistiskt säkerställd så är det de facto ingen förändring. Att rapportera om det är lika motiverat som att rapportera att ”ingenting har hänt”.

Ändå får Sverigedemokraterna fortsatt medieuppmärksamhet varje gång det finns något tecken på att de kanske, eventuellt, är på väg uppåt. Genom detta sätter medierna Sverigedemokraterna på dagordningen, och de gestaltar Sverigedemokraterna som en politisk kraft med möjlighet till framgång. Oavsett om de vill det eller inte bidrar medierna därmed till att öka Sverigedemokraternas chanser att lyckas.

Lösningen på problemet är dock inte att ignorera Sverigedemokraterna. Lösningen för medierna är att fokusera på sådant som är verkligt snarare än att spekulera i möjliga framtida framgångar, att ge Sverigedemokraterna samma uppmärksamhet som vilket annat parti som helst bör få som inte sitter i riksdagen och som saknar makt, att lära sig hur man genomför och tolkar opinionsundersökningar, och att ta det ansvar som alltid bör följa med makt.

JESPER STRÖMBÄCK