"Biståndet en industri"

I måndags publicerade Timbro boken Det svenska biståndsberoendet. I den framkommer att de 10000 personer som arbetar i det biståndsindustriella komplexet på olika sätt har skapat ett svenskt biståndsberoende, ekonomiskt, psykologiskt och politiskt.

Detta beroende kan förklara varför Sverige har ett biståndsmål som handlar om hur mycket pengar vi gör av med snarare än vilka resultat vi uppnår. Dessutom försvåras granskning och utvärdering, vilket gör att biståndet blir sämre än det skulle kunna vara.

Biståndsindustrin har inte varit nådig i sin kritik. Sidas tillförordnade generaldirektör Göran Holmqvist kallade boken en nidbild. Men dagen efter att boken kommit ut hörde en rad personer av sig till Timbro.

En man som hade arbetat i biståndsindustrin i femton år, både i fält och som byråkrat i Sverige, berättade att han varit med och utformat de generösa ersättningar som Sidaanställda får när de arbetar i fattiga länder. Some Interesting Days Abroad, brukade de anställda uttyda myndighetens förkortning.

En annan person berättade att han, efter att som journalist i Tanzania på 1980-talet ha skrivit artiklar om misslyckade biståndsprojekt, hade fått höra att Sveriges ambassadör på plats minsann skulle se till att han aldrig mer skulle släppas in i landet.

När det biståndsindustriella komplexet utsätts för kritik slår det ifrån sig. Det är inget konstigt att människor som arbetar i en bransch får betalt, säger de. Nej, det tycker inte vi heller. Men skall svenska skattebetalare verkligen stå för en resa till Seychellerna för Sidaanställdas familjer en gång om året?

Det är inte heller konstigt att organisationer som lever på offentliga medel vill ha mer pengar. Det vill alla intresseorganisationer. Men när det gäller biståndsindustrin hymlar man med egenintresset och använder världens fattiga som redskap i lobbyingen.

Att det skulle finnas en parallell mellan det militärindustriella komplexet i USA och det biståndsindustriella komplexet i Sverige avfärdas med att biståndsindustrin inte är någon homogen grupp. Men det militärindustriella komplexet är inte heller någon homogen grupp. En flygvapengeneral har knappast samma prioriteringar som ett företag som tillverkar stridsvagnar. Men de vill båda ha högre försvarsutgifter.

Detsamma gäller för biståndsindustrin. Ett företag som är specialiserat på att bygga brunnar i Afrika med Sidapengar har inte samma prioriteringar som exempelvis RFSL. Men båda verkar för högre biståndsutgifter.

Parallellen är alltså inte bara relevant, den är också illustrativ. De 180 miljoner kronor som biståndsindustrin lägger på opinionsbildning varje år gör inte saken bättre.

Göran Holmqvist påstår att det knappast finns någon offentlig verksamhet som granskas så hårt som biståndet. Detta samtidigt som Sida menar att en rad av de enskilda organisationer som delar på 1,5 miljarder kronor per år saknar tydliga rutiner för utvärdering och uppföljning.

Och när den oberoende granskningsmyndigheten Sadev grundades förra året möttes den av en proteststorm av sällan skådat slag.

”Vi folkrörelser är redan ordentligt granskade”, påstod dåvarande generalsekreteraren för Svenska missionsrådet, Göran Sturve. ”Kom inte här och kontrollera vad vi gör med allmänhetens pengar”, tycktes han mena.

Vidare ansåg sex biståndsorganisationer att utvärderingsmyndigheten Sadevs generaldirektör hade ”skjutit den nya myndighetens trovärdighet i sank” för att han hade skrivit en debattartikel om näringslivets betydelse för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Det faktum att biståndsindustrin avfärdar varje debatt som inte utgår ifrån dess planhalva som oseriös och osaklig tar vi som intäkt för att vår verklighetsbeskrivning är sann. Det biståndsindustriella komplexet är en mäktig grupp med egna intressen och värderingar. Gud nåde den som inte rättar in sig i fållan.

Behöver vi nämna att ingen av de personer som kontaktade Timbro för att bekräfta den bild som ges i boken vågade ställa upp med namn?

PÄR KRAUSE

FREDRIK SEGERFELDT