"Skolsvenskan duger inte"

En undersökning vid Umeå universitet ger vid handen att gymnasiesvenskan inte gör vad den skall och en indikation på att något är galet är att betygen helt enkelt är intetsägande.

Bra svenskbetyg i skolan leder nämligen inte till framgång i högskoleprovets test av ordkunskap och läsförståelse. Har du bra betyg i kärnämnet engelska i skolan, så är du bra i engelsk läsförståelse i högskoleprovet. Har du bra betyg i kärnämnet matte, så är du bra på kvantitativ logik och diagram i högskoleprovet. Skolans engelska och matematik gör alltså sitt jobb, serverar eleverna 38 respektive 29 procent av poängen i högskoleprovet.

Så är det inte med gymnasiets svenska. Vilket svenskbetyg du har ”förklarar” bara 20 procent av högskoleprovspoängen – fast 80 av 122 uppgifter hör dit. Faktum är att betyget i svenska inte gör mer nytta för provet i läsförståelse än matematiken gör. Och svenskbetygets prognosvärde för ordkunskap är endast något bättre än mattebetygets. Misslyckandet är solklart och allvarligt.

Jämförelsen betyg–högskoleprov lämnar det oväntade beskedet att engelska i sak är skolans viktigaste ämne. Betyget där ger nämligen störst effekt även i ordkunskap och läsförståelse, inte bara i engelskläsning. Svenskans läskurs ger ännu mindre hjälp åt läsförståelse än matematiken. Svensklektionerna har alltså föga med ordkunskap och läsförståelse att göra. Ja, vad är svenska egentligen? Enligt faktoranalysen av sambanden mellan gymnasiekursernas betyg och de fem delproven i högskoleprovet så är det i varje fall inte det som ryms i ordkunskap, läsförståelse och engelsk läsförståelse.

Detta är inte alldeles nytt. Redan på 1980-talet fann man i Stockholm nästan inga samband mellan skolbetyget i svenska och framgång i svensklärarutbildningens teorikurser språk och litteratur.

Högskoleprovet är ett brett, klassiskt prov byggt på internationell praxis och decenniers erfarenheter och provet har fokus på väsentligheter.

Ett stort, produktivt ordförråd är nödvändigt för dem som verkar i en informationskultur, även när de lär sig andra västerländska språk indränkta i den internationella ordskatten. De unga förstår rätt få ordkunskap men lär sig ofrånkomligen massor genom hela vuxenlivet. Skolan borde hjälpa till.

Effektiv förmåga att förstå skriven text är ofta nyckeln till både studie- och yrkesframgångar. Skolan borde ha ett ansvar.

Slutsatsen smärtar inte bara hängivna svensklärare utan nog även skattebetalare.

Skolämnet svenska ger inte elever och avnämare vad de mest efterfrågar inför framtiden; varför skall då svenskan vara ett kärnämne, med status och resurser?

Ett problem är tung övervikt för skönlitteraturen över saklitteraturen. I romaner skildras emotionella och sociala relationer mellan påhittade personer i förfluten tid. Ordförrådet är överraskande begränsat, om än stilen är konstnärligt formad.

I saktexterna däremot tas allt upp till behandling, och där skapas ibland nya världar av vetande. Tempus är normalt presens eftersom det mest rör sig om bestående eller tänkta förhållanden. Det samlade ordförrådet är närmast oändligt. Stilen är inte estetiskt utstuderad men mer varierad än i skönlitteraturen.

Problem två är att skolämnet svenska är disparat, ogripbart och oprioriterat. Få gymnasister kan summera vad de konkret lärt sig.

Det är politikernas sak att genomdriva en reform av svenskundervisningen utifrån förslag framarbetade av kunniga, obundna personer, som håller ögonen på vad som väntar gymnasisterna under 60 års vuxenliv snarare än på ämnets egna traditioner, gamla eller nya.

Sikta gärna mer på den brukbara svenskan, den som vi behövt och behöver, på alla sätt, överallt. Investera i svenska som ett äkta kärnämne – i svenskar som förstår kvalificerade texter, som talar och skriver effektivt och som är vana att förstå framåt och bakåt, utåt och inåt i tiden och världen.

För att nå detta mål blir det nog nödvändigt att låta ämnets språkliga och litterära delar gå skilda vägar. De kommer att leva lyckligare var för sig.

ÅKE PETTERSSON

ANDERS LEXELIUS

LARS MELIN