"Att vara bäst är inte nog"

Sverige är bäst på integration. Detta framkommer i rapporten, Migration Policy Index 2006, som presenterades i Bryssel igår. Rapporten är resultatet av ett arbete med att ta fram ett index som påbörjades för några år sedan. En första rapport som omfattade de dåvarande 15 EU-länderna publicerades 2005. Den nya rapporten omfattar också EU-10 samt Norge, Schweiz och Kanada.

Indexet bygger på ett stort antal indikatorer som skall täcka in sex områden av vikt för invandrares integration, nämligen varaktig bosättning, familjeåterförening, medborgarskap, antidiskriminering, arbetsmarknaden och politiskt deltagande. Med mål och ambitioner inom EU och frivilligorganisationer som norm relateras sedan resultatet för respektive land till best practice.

På samtliga sex områden klassas Sverige som bäst av de 28 undersökta länderna. På fyra av dem, tillträdet till arbetsmarknaden, familjeåterförening, politiskt deltagande och antidiskriminering, är det dessutom mycket lite som behövs för att Sverige skall nå upp till best practice. När det gäller de övriga två områdena är det enligt rapporten lite mer som behöver göras.

Bland de fem länder som rankas högst får Sverige sällskap av Portugal, Belgien, Nederländerna och Finland. Längst ner på skalan finner vi Lettland, Cypern, Österrike, Grekland och Slovakien. Våra grannländer Norge och Danmark hamnar på åttonde respektive tjugo-tredje plats.

Men vi måste bli bättre. Så som indexet är uppbyggt ger det en ganska rättvisande bild av Sverige. Det är nämligen politiken som den kommer till uttryck i ländernas lagstiftning som jämförs, och jämfört med många andra länder har Sverige sedan länge haft en mycket god ambition när det gäller att inkludera och integrera dem som invandrar.

Men – om den politiska ambitionen ges ett så gott betyg varför leder den då inte till ett bättre resultat? Varför är så många arbetslösa och sysselsättningen så låg? Hur kan vi vara bäst på antidiskrimineringspolitik när så många studier visar att så många diskrimineras? Och varför har integrationspolitiken inte fått ett ordentligt genomslag?

Fortfarande ligger fokus i allt för stor utsträckning på ”invandrarna” och inte på att skapa ett samhälle för den befolkning vi faktiskt har. Något som de facto diskriminerar en stor del av befolkningen.

När skall vi – för att ta ett exempel – bli bättre på att snabbt ta reda på vad människor har med sig i bagaget i form av kunskaper och utbildning? Och när skall vårt utbildningssystem kunna erbjuda goda möjligheter att komplettera det som eventuellt saknas, istället för att låta människor börja om från början med en lång utbildning?

Frågorna är många, men en sak är klar. Det finns en hel del att göra och det är hög tid att vi lägger invandrarpolitiken bakom oss.

Hur kan och bör indexet användas? Det är en mycket ambitiös och god idé och en utmärkt grund för EU-ländernas diskussioner om en gemensam policy. Men det är viktigt att indexet används på ett klokt och konstruktivt sätt. Sverige får inte slå sig för bröstet och tycka att ”vi behöver inte bry oss mer för vi är ju så bra” och peka finger åt andra, till exempel grannlandet Danmark. Det skulle bara låsa dialogen.

Det finns också en risk för att debatten här hemma fixeras på vem som kan ta åt sig äran – den gamla eller den nya regeringen – istället för på hur det kan bli ännu bättre. Ytterligare en risk är att vi slår oss till ro och tror att inget mer behöver göras. Och det stämmer ju inte.

Nej, låt indexet fungera som utgångspunkt för diskussioner mellan olika kategorier aktörer och vidga diskussionen till att omfatta vad som uppnås med den förda politiken. Varför blir resultatet inte alltid bra? Genomförs politiken på ett bra sätt?

Vi behöver också diskutera hur bra indikatorerna är som mätare. Kan de förbättras? Skul-le andra indikatorer ge andra bilder av ländernas politik? Behöver också andra områden än de sex valda beaktas för att ge en bra indikation på integration och för att kunna jämföra länder?

BIRGITTA ORNBRANT