"Klimatsvaren dröjer"

I sin artikel under Aktuella frågor torsdagen den 27 december påpekar Lennart Thörnqvist, professor i energihushållning vid Lunds universitet, att det idag inte finns några experiment som visar att global uppvärmning orsakas av koldioxidutsläpp. Han skulle ha kunnat tillägga att FN:s klimatpanel har kommit med en prognos, eller en hypotes, som det ännu återstår att bevisa.

FN:s klimatpanel domineras av meteorologer och biologer. Dessa har, enligt ett antal kritiska geologer och rymdfysiker, endast tagit tillräcklig hänsyn till klimatets utveckling under de senaste cirka150 åren. De senare anser att man måste se klimatutvecklingen i ett längre tidsperspektiv för att rätt kunna förstå vad som händer idag och i framtiden.

Under kvartärtiden, det vill säga de senaste 2–3 miljoner åren, har istider växlat med mellanistider. Enbart i Europa har minst sex istider dokumenterats. Den senaste landisen hade sitt maximum för cirka 20000 år sedan och avsmälte från Skåne för 15000–17000 år sedan. Temperaturen steg kraftigt från istidsklimat till den klimattyp vi har nu. Den globala temperaturen var sannolikt 2–3 grader högre än för närvarande vid postglaciala tidens värmemaximum för ungefär 6000–7000 år sedan. Fortsätter utvecklingen som i tidigare mellanistider kan vi förvänta oss en ny istid så småningom, om inte människan förändrar förutsättningarna för en sådan.

Drivkraften för istidsklimatet anses främst följa den jugoslaviske astronomen Milutin Milankovics teori från 1940. Teorin bygger på växlingar i jordbanans form kring solen, växlingar i jordaxelns lutning och växlingar i jordaxelns svängningar. Med sin teori kunde Milankovic visa hur solinstrålningen mot jorden varierat och med vilken rytm istiderna och mellanistiderna kommit.

Hans teori har senare bevisats genom borrningar till stora djup i oceanerna och i Antarktis och Grönlands inlandsisar. Med dessa undersökningar har man också fått en uppfattning om hur det komplexa samspelet fungerar mellan atmosfär, land, hav, is och levande organismer.

De mindre variationer i klimatet som följde efter den senaste istiden kan sannolikt förklaras med växlingar i solens aktivitet och solfläckarnas variation. Enligt vissa solforskare har solaktiviteten nu stigit till den högsta nivån på 700 år. Då, 1000–1300 eKr, var solaktiviteten lika hög som nu och det var så varmt att vikingarna kunde bedriva lantbruk på Grönland.

Därefter blev det kallare och tiden mellan 1300 och 1850 brukar kallas den lilla istiden. Under den tiden var solaktiviteten låg och man upplevde mycket hårda vintrar. Efter 1850-talet blev det varmare igen.

Solforskarna anser att bevisen för att solaktiviteten påverkar klimatet ökar, men att mekanismen för påverkan fortfarande är oklar.

Den forskning som bedrivs idag kan möjligen, om tjugo till trettio år, ge svaret på om de varierande mängderna koldioxid i atmosfären driver klimatet eller om det är tvärtom. Det finns enligt solforskarna tecken som tyder på att den för närvarande höga solaktiviteten nu har nått sin kulmen och kommer att minska de kommande åren.

Om solaktiviteten styr klimatet går vi således nu mot ett bistrare klimat. Det är därför inte uteslutet att vi, inom en relativt snar framtid, kan komma att få uppleva en brytpunkt mellan en eventuellt ökande temperatur på grund av ökande koldioxidutsläpp och ett kallare klimat på grund av minskad solaktivitet.

Vi gör emellertid klokast i att, så fort som möjligt, sluta använda fossila bränslen och utveckla alternativa energikällor. Det skulle förbättra vår miljö och i bästa fall avvärja hoten mot den biologiska mångfalden.

Dessutom vore det klädsamt om alla de som vet bäst, och som redan har svaret på de komplexa klimatfrågorna, kunde sluta att resa jorden runt för att övertyga de mindre troende. Det skulle på sikt gagna atmosfärens miljö bättre än resultatlösa, jättelika väckelsemöten på till exempel Bali. Medlen för sådana möten kunde ju istället tilldelas behövlig energiforskning, medel som efterlyses av Lennart Thörnqvist.

BERTIL RINGBERG