"Ställ krav på imamutbildningen"

En svensk imamutbildning ser ut att bli verklighet. Men det löser inte problemet med politisk radikalisering bland muslimer, skriver Aje Carlbom, forskare vid Hälsa och samhälle på Malmö högskola.

Frågan om en svensk imamutbildning har funnits med på islamisternas politiska agenda de senaste tio åren. Nu verkar lobbyverksamheten bära frukt.

Det återstår fortfarande att utreda hur det hela skall organiseras. Men att utbildningen förr eller senare blir verklighet verkar det inte råda någon tvekan om.

Man bedrar sig om man tror att detta i ett slag löser problemet med politisk radikalisering bland muslimer. Islam begränsas inte av nationella gränser i vår tid och har, sett i historiens ljus, aldrig hindrats av sådana.

Påståendet att islam idag är en svensk religion behöver nyanseras. Islams språk är arabiska. Religionens universella anspråk gör att den konkurrerar med nationella kulturer och juridiska system.

Sverige präglas av modernism där kritiskt tänkande, individualism och jämlikhet är centrala värden. Flertalet muslimer står ännu så länge för andra värderingar.

De som jobbar politiskt för islam är aktiva i en global offentlighet där de flesta auktoriteterna finns i andra delar av världen än Skandinavien. Yusuf al-Qaradawi, al-Jazeeras TV-imam, är typisk. Han tillhör Muslimska brödraskapet, är verksam i Europa och Mellanöstern och han når via den arabiska TV-kanalen en internationell publik.

Många muslimer är inte heller bofasta i Sverige på samma sätt som infödda svenskar. De rör sig fram och tillbaka mellan Europa och den muslimska världen. Det är tveksamt om en svensk imamutbildning gör någon skillnad för dem.

Den som antas till den svenska utbildningen bör genomgå en lämplighetsprövning. Detta skulle vara en jämlikhetsåtgärd som likställer imamer med kristna församlingsledare. De som utbildar sig till präster på pastoralinstitutet genomgår en prövning i flera steg där man försöker utreda om personen passar för arbetet.

En sådan ordning för imamer skulle öka möjligheten att sortera bort fanatiker som via utbildningen försöker skaffa sig en plattform i Sverige. En bedömning som innefattar flera personers synpunkter skulle också bygga in en garanti för att imamutbildningen är kvalitetsmässigt jämbördig med en prästutbildning.

För att motverka radikala imamer är det också en god idé att införa ett certifikat för att få predika i Sverige. Kombinerat med böter för de islamiska församlingar som anlitar imamer utan certifikat kan det vara möjligt att hålla de ambulerande predikanterna borta. Det är i alla fall en markering från samhällets sida som signalerar att utbildningen skall tas på allvar.

Av rädsla för att stöta sig med islamister föreslår politiker och andra att imamutbildningen bara skall handla om sekulär kunskap. Det är en alltför defensiv hållning. Som varumärke är islam allvarligt naggat i kanten av muslimers internationella politiska verksamhet.

Det är rimligt att en imamutbildning omfattar religiösa studier som utesluter kravet på att sharia, den islamiska lagstiftningen, skall praktiseras i Europa. Det svenska samhället bör ge legitimitet åt religiösa tolkningar som är anpassade till landets religiösa och demokratiska traditioner.

Sharias familjenormer diskriminerar kvinnor och icke-muslimer och har därför ingen given plats i ett jämlikt samhälle som Sverige.

Sådana begränsningar kommer inte att falla i god jord. Här finns alla möjligheter att kritisera beslutsfattare för islamofobi. Det är dock hög tid att ställa vissa krav när det gäller det islamistiska projektet att öppna den svenska offentligheten för islam.

När man gör anspråk på offentliga medel likställs man med alla andra medborgare. Man kan beklaga detta, men om man vill bli en självklar del av det svenska samhället underkastas man samma prövningar som andra aktörer.

AJE CARLBOM