"Alla har rätt till vård"

Flyktingar utan identitetshandlingar har begränsad tillgång till sjukvård i Sverige. Man har endast rätt till akut vård och får stå för kostnaden själv. Ett besök på akuten kostar kring 3000 kronor, en förlossning cirka 20 000 och en hjärtoperation 100 000 kronor eller mer.

Till icke akut vård har man ingen tillgång. Ofta avkrävs papperslösa patienter kontant betalning och avvisas om de inte har råd. Vetskapen om kostnaderna och oron för att bli angiven gör att många drar sig för att söka vård alls.

I februari lade regeringen fram ett lagförslag där man föreslår en åtstramning i asylsökandes rätt till sjukvård. Lagrådsremissen nämner papperslösa i förbifarten och lämnar utrymme för olika tolkningar. Den som ligger närmast till hands är att dessa flyktingar inte skall ha någon rätt till vård över huvud taget efter den 1 juli 2008.

Detta är ett märkligt lagförslag inte bara ur ett etiskt perspektiv, utan även ur ett utrikespolitiskt. Våren 2007 lägger FN:s rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, fram en rapport där han hårt kritiserar Sveriges behandling av asylsökande och papperslösa. Han konstaterar att den svenska lagstiftningen inte lever upp till FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Han menar att förståelsen för hälsa som en mänsklig rättighet är liten i svensk politik, och kallar Sveriges nivå i sammanhanget för ”rudimentär”. Från den nivån tycker regeringen uppenbarligen att det nu är dags att ta ett steg neråt.

Det är i sig uppseendeväckande att Sverige får anmärkning av FN för att inte respektera mänskliga rättigheter. Att vår regering dessutom reagerar på kritiken genom att ytterligare skärpa lagstiftningen kring flyktingmottagandet är snudd på surrealistiskt.

Bakgrunden till lagförslaget är att EU har önskat en formalisering av vad som gäller i respektive medlemsland. Migrationsminister Tobias Billström (m) verkar vilja visa upp Sverige som ”bäst i klassen” när han nu ”bjuder under” EU:s direktiv 2003/9/EG som reglerar minimikraven i mottagandet av asylsökande.

Likt förre statsministern Göran Persson förefaller han drivas av en oro att människor skall söka sig till Sverige för att utnyttja de sociala systemen. På Perssons tid visade sig rädslan för ”social turism” obefogad, och inget talar för att tiderna skulle ha förändrats.

Spanien, som har ett mångdubbelt flyktingmottagande jämfört med Sverige, tillförsäkrar alla människor samma rätt till sjukvård. Mängden flyktingar och asylsökande i Spanien har inte ökat sedan denna lag införts. Länder som utmärker sig för ett mottagande likt Sveriges är Österrike och Danmark.

Tobias Billström anser att rätten till sjukvård är en migrationspolitisk fråga, medan socialminister Göran Hägglund (kd) menar att den bör överföras till socialdepartementet. Vi ställer oss bakom den senare åsikten och kommer därmed till kärnan i problemet:

Rätten till sjukvård har inte med migrationspolitik att göra och skall inte regleras i migrationslagstiftning. Rätten till sjukvård regleras i varje sjuksköterskas och läkares etiska riktlinjer och är grundbulten i omhändertagande av varje patient.

Denna etik regleras dessutom redan inom socialpolitiken; läkare och sjuksköterskor lyder i sin yrkesutövning under hälso- och sjukvårdslagen. I denna sägs ingenting om att vissa grupper skall exkluderas från vård.

I en rik demokrati som vår är det idag självklart att patienter tas omhand oberoende av etnicitet, religion, politiska åsikter eller sexualitet, även om det inte alltid har varit så. I samma demokrati är det en skam att människor som söker sjukvård sorteras bort för att de saknar, eller har ett olämpligt, pass.

Ett annat sätt att uttrycka det är att Tobias Billström och Sveriges regering borde fundera på vilka de helst vill umgås med när det ringer ut till rast. Vill de hänga med Paul Hunt och Ban Ki-Moon eller med Pia Kjærsgaard och Jörg Haider?

STEFAN BODETOFT

ÅSA WIESLANDER

CARIN BJÖRNGREN-CUADRA