"100 år sedan Amalthea"

I år är det hundra år sedan Anton Nilsson, en ung arbetslös byggnadsarbetare, lade en hemmagjord bomb på strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn.

Detonationen sommarnatten 1908 förebådade också storstrejksåret 1909 och var resultatet av ett samhälle med starka sociala spänningar. Precis som i Malmö pågick det strejker runt om i Europas hamnar, och det var stora fundamentala spörsmål som restes – det var frågor om föreningsrätt, strejkrätt, makt och maktlöshet och inte minst internationell solidaritet.

De fackliga organisationerna och sammanhållningen hade ställts inför svåra prövningar när företagsledarna i de skandinaviska och europeiska hamnarna inledde en sedvanlig och provokativ strejkbrytartrafik. För att försvåra kontakten mellan de strejkande och strejkbrytarna hämtades de senare från England.

Med hjälp av organisationer med kringresande strejkbrytare förlades så kallade arbetsvilliga under polisskydd på Amal-thea natten mellan den 11 och den 12 juli.

På andra sidan hamnbassängen ligger idag Malmö stadsarkiv. Den intresserade kan i detalj återskapa dramat genom polisens och domstolarnas material som finns där. Sprängningen av fartyget Amalthea blev kulmen på den pågående konflikten, och en vecka efter sprängningen var den över.

Attentatsmännen identifierades snart. Professor Kjell Åke Modéer har beskrivit det juridiska efterspelet och hur ingen jurist i Malmö ville åta sig försvaret. Tre unga arbetslösa män var inblandade i aktionen. Två av dem, Anton Nilsson och Algot Rosberg, dömdes till döden medan den tredje, Alfred Stern, fick livstids straffarbete.

Även om de flesta människor tog avstånd från våldet som politisk metod blev opinionsrörelsen för de dömda omfattande. 94 riksdagsledamöter undertecknade en petition om benådning. Denna fick ett starkt stöd i ledande vänsterpolitiska kretsar, såväl socialistiska som liberala, men också i kulturella och vetenskapliga kretsar. Tusentals arbetarmöten, varav 600 i USA, samlade in 130000 namnunderskrifter med krav på frigivning.

De unga männen frigavs slutligen revolutionsåret 1917 av den liberala och socialdemokratiska Edén–Branting-ministären. Statsminister Nils Edéns historiska insats blev att genomföra demokratiseringen av Sverige med rösträttsreformen som det viktigaste enskilda beslutet.

I bakgrunden stod en stark, folklig rösträttsrörelse som under lång tid samlat namn, demonstrerat och strejkat för allmän och lika rösträtt. Frigivningen kan ses som en del av denna politiska vindkantring och en mer folkligt förankrad regering.

Ur historien kan vi också dra paralleller till dagens situation på vår globaliserade arbetsmarknad. Idag brottas vi med liknande problemställningar i de fall då arbetsgivare på olika sätt försöker få utländsk arbetskraft att utföra arbetsuppgifter till avsevärt lägre ersättning än vad kollektivavtalen reglerar. Vi ser det i Vaxholmskonflikten som nyligen behandlades i EG-domstolen men förstås också i de olika angreppen mot kollektivavtalen.

När vi nu närmar oss 100-årsdagen av Amaltheasprängningen är det dags att placera händelsen i sitt historiska sammanhang, och utmärka platsen med ett minnesmärke. Attentatet genomfördes av människor som i desperation tog till handlingar som de under andra omständigheter inte skulle utföra.

Att lyfta fram händelsen idag är inte detsamma som att försvara våldet som politisk metod. Snarare skall vi påminnas om att vägen till fackliga rättigheter, allmän rösträtt och parlamentarisk demokrati var fylld av motsättningar, dramatiska händelser och återvändsgränder. Den folkliga uppslutningen kring Anton Nilsson och hans kamrater visar med tydlighet hur händelsen sattes in i ett sådant perspektiv.

ANNELI PHILIPSON

CONNY PETTERSSON

KENT LILJENFORS

ROGER JOHANSSON

LARS BERGGREN