"Rätt belysa kommunismens brott"

Nazismen är en rasistisk ideologi med människoutrotning på programmet. Förintelsen var en logisk följd av denna ideologi när den gjordes till praktisk politik. Den pedagogiska uppgiften när det gäller att förklara varför Förintelsen inträffade består i att visa vilka värden denna ideologi baserades på och varför människor anslöt sig till den och handlade i dess anda.

Då ledamöterna i Sveriges riksdag år 1997 fick anledning att befara att Förintelsen var dåligt känd och att dess rasistiska ideologi levde i Sverige, inrättade man Forum för levande historia för att genomföra en bred upplysnings- och undervisningskampanj om Förintelsen och orsakerna till den.

Kritiker hävdade att statsmakten inte skulle ägna såg åt upplysning och undervisning. Det var undervisningsväsendets skyldighet. Inga kritiker samlade sig dock till en samlad manifestation på DN Debatt mot Levande historia. Det var föga smakligt att kraftfullt agera mot en statlig informationskampanj om nazismens brott mot mänskligheten. Levande historia hade kommit för att stanna och blev några år senare den statliga myndigheten Forum för Levande historia.

I Sovjetunionen skapades under reformåren på 1980-talet organisationen Memorial. Den har fortsatt att verka i Ryssland. Dess uppgift var och är ännu idag att dokumentera den kommunistiska regimens brott mot mänskligheten.

Den 15 maj 2001 hölls i Moskva en historievetenskaplig konferens på temat ”Att bemästra det förgångna och nya vägar att reflektera över det. Rysslands och Tysklands erfarenheter vid sekelskiftet”. Bakom den klumpiga formuleringen ligger det tyska ordet Vergangenheitsbewältigung.

Det syftar på att den tyska befolkningen efter andra världskriget tvingades att granska det nazistiska förflutna kritiskt. Det handlade om uppfostran till demokrati och humanitet.

I den ryska offentligheten används idag också begreppet bakom Vergangenheitsbewältigung. Den ryska termen är preodolenie. Jag hoppas att den skall bli lika populär bland svenska intellektuella som slagorden glasnost och perestrojka var på sin tid. De gamla orden var löftesrika och det är det nya ordet också.

På konferensen i Moskva 2001, där tyska och ryska historiker jämförde de två ländernas historia, menade flera av deltagarna att medan Tyskland har tolv års historia att bemästra, naziperioden, så har Ryssland sjuttiofyra år, hela Sovjetperioden. Det är tydligt att dessa historiker ansåg att erfarenheterna från nazismen och stalinismen har beröringspunkter.

Kommunismen är en humanistisk ideologi med människornas lycka på programmet. Det är en svår pedagogisk uppgift att förklara hur en ideologi med det goda samhället på programmet har kunnat åberopas av regimer som ordnat massmord på egna medborgare. Förklaringen måste sökas i praktiken, i en analys av hur kommunistiska regimer har fungerat.

Skillnaden mellan Levande historias två upplysningskampanjer ligger i att när det gäller nazismen är ideologin bakom illdåden i fokus, medan när det gäller kommunismen är fokus på de regimer som har ansvaret för illdåden. När man analyserar nazismen är det emellertid centralt att också analysera hur massmorden faktiskt gick till. När man analyserar de kommunistiska brotten är det centralt att också analysera den ideologi som förövarna har bekänt sig till och i vars namn de begått sina illgärningar.

Det är sakligt motiverat att Forum för levande historia vid sidan av kampanjen om nazismens illgärningar gör en motsvarande kampanj om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. När man behandlar mellankrigstiden och andra världskriget som en historisk helhet är nazisternas brott historiskt sammanlänkade med sovjetkommunisternas brott. En sammanhållen analys av både nazismens och kommunismens – stalinismens – brott ökar förståelsen av båda. De övriga exempel på illdåd i historien som uppropet på DN debatt nämner är inte relevanta i detta sammanhang.

Uppropet ställer en viktig fråga: skall staten alls upplysa? Men det kommer tio år för sent för att vara trovärdigt.

KRISTIAN GERNER