"Unga rädda för polisen"

En stödgrupp har bildats i Malmö för barn och ungdomar som känt sig trakasserade och kränkta av polisen. Den kom till efter en händelse på Möllevången, där fem pojkar i 12-årsåldern stod mot en vägg i 45 minuter, bevakade av poliser, hundar och med en växande skara undrande och upprörda vittnen. Pojkarna visade sig vara oskyldiga.

Men det viktiga i sammanhanget är inte om barnen är skyldiga eller oskyldiga till brott, eller om polisen handlat enligt reglerna eller inte. Det viktiga är att vuxna reagerar på tendensen att polisen gör allt fler och mer godtyckliga ingripanden mot barn.

Barn i Sverige har i modern tid varit undantagna från straffrättsligt ansvar. Det har varit familjen, skolan eller i allvarliga fall sociala myndigheter som haft ansvar för att tillrättavisa dem. ”Polisen” har bara varit ett tomt hot från uppgivna föräldrar. Men plötsligt är det annorlunda. Att vara rädd för polisen är idag verklighet för många barn och ungdomar.

En stor del av polisarbetet handlar idag om att ingripa mot barn och ungdomar. Det är ett led i en satsning mot ungdomsvåld som ofta sker i samarbete mellan sociala myndigheter, skola och polis. Bakom finns en föreställning om att våldsbrotten ökat och går allt längre ned i åldrarna, en föreställning med svag grund i forskning och statistik.

Bakom finns också nutidens utbredda rädsla för våld och brott, en moralpanik med inslag av rasism och syndabockstänkande. Det är vanligen ungdomar, i synnerhet ungdomar med utländsk bakgrund, som uppfattas som hotfulla.

Rädslan ger eko i trygghetsmätningar, som ger politisk legitimitet åt ”hårdare tag”. Den ger också underlag för hotbilder och attityder hos både polis och allmänhet: vissa miljöer är farliga att vistas i, unga pojkar i grupp är farliga, barn går inte att lita på.

I Malmö arbetar ett specialkommando poliser, rånkommissionen, med vad som betecknas som ungdomsrån, brott där ungdomar mellan 12 och 18 år under hot eller våld stjäl från jämnåriga. En del av dessa brott är allvarliga. En stor del av dem är händelser av det slag som traditionellt betecknats som bus och slyngelfasoner.

Ett i sammanhanget vanligt scenario är en busshållplats där några pojkar hamnar i bråk. Hot och provokationer trappas upp, någon försöker ta mobilen eller kräva pengar, någon tar till våld. En förälder ringer polisen. Följden blir en polisanmälan för misshandel och rånförsök, där det gäller för polisen att gripa förövaren och fastslå brottsmisstanken.

Den modell som används i polisarbetet innebär riktad kontroll av vissa ungdomsgrupper som vistas i gatumiljöer. I praktiken är målgruppen i huvudsak barn och ungdomar från socialt och etniskt segregerade bostadsområden.

För kriminologer är det väl känt att vissa sociala miljöer och grupper är mer exponerade för polisens kontroll än andra, oavsett hur den faktiska brottsligheten ser ut. Denna selektiva kontroll leder till diskriminering och risk för stämpling av hela befolkningsgrupper. Om spaningen är direkt riktad mot vissa ”kända” miljöer och ungdomskretsar så ökar dessutom per automatik andelen misstänkta i dessa miljöer och kretsar.

De barn det gäller har ofta små möjligheter att få stöd av sina icke svensktalande föräldrar vid gripanden och förhör. Det finns i dag socialarbetare knutna till polisen, vilka skall finnas till hands för ungdomarna. Det är viktigt att de inte bara blir en resurs för polisen, utan att de bevakar att barn behandlas som barn, inte bara som brottsmisstänkta.

Det finns en stor fara i föreställningen att brott och våld lurar överallt i vår vardagsmiljö, och att till och med barn är brottslingar. Lösningen blir att skydda sig mot de hotfulla, att kräva ännu mer av polisresurser och ännu hårdare reaktioner mot de unga misstänkta.

Konsekvenserna blir ökad rädsla, inte bara hos allmänheten utan hos de barn och ungdomar – skyldiga eller oskyldiga – som drabbas. Och i rädslans följd växer klyftorna mellan olika befolkningsgrupper.

BERIT ANDERSSON