"Gör regionen permanent"

På olika håll pågår samtal om bildandet av regioner. I en del fall handlar det om landsting och landsdelar som ser en strategisk vinst i samarbete. I andra fall präglas arbetet av oro för att bli lämnad ensam.

Inom moderaterna finns starka, men vitt skilda, åsikter beroende på vilken del av landet som representeras. Den glädje och uppskattning för den regionala nivåns effektivitet och närhet som kan noteras i Skåne är istället en uttalad misstänksamhet mot skattehöjning och maktförskjutning i Norrbotten. För dem som är verksamma i Stockholmsområdet på en taxi- eller tunnelbaneresas avstånd från departement, regeringskansli och många centrala myndigheter uppfattas det inte lika viktigt och angeläget att organisera sig.

Sverige ser helt enkelt olika ut. Därför finns ingen anledning att framtvinga något slags standardiserad lösning.

I snart tio år har regionförsöket pågått i Skåne. Det kan ses som en framgång. Av många mindre arbetskraftsområden har ett större formats. Långsiktigt är detta bra för tillväxt och företagsamhet.

Integrationen över Öresund har också noterat en glädjande positiv utveckling. Danska medborgare finner bra bostäder på den skånska sidan medan svensk arbetskraft hittar attraktiva jobb till goda löner på den själländska sidan. Nordtyskland och Polen är intressanta områden som genom handel och utbyte människor emellan kommer att växa i betydelse.

Skåne är en logisk enhet att hantera dessa utmaningar. Med drygt en miljon invånare är det en region som kan tala för sig själv. Skåne kan också tjäna som en förebild när andra nu försöker bilda egna regioner. Regeringen har understrukit nödvändigheten av att regioner växer fram underifrån och att det finns ett brett stöd.

Regiontanken backas upp över parti- och blockgränser i Skåne. I samband med försöksverksamheten var många av Skånes 33 kommuner uttalat positiva vilket märkts genom att åtskilliga ledande lokala företrädare också valt att kandidera till regionfullmäktige. På ledarplats tog tidningar tydligt parti för bildandet. Företag och näringslivsorganisationer valde inte att stå vid sidan av utan engagerade sig aktivt.

Nu gäller det att förvalta det redan uppnådda och helst också ytterligare fördjupa innehåll och befogenheter. För det krävs dialog med regeringen om att försöksverksamheten permanentas. Det senare är ett politiskt löfte som det gäller att hålla på nationell nivå. Samtidigt har regeringen varit klar över att nya regioner inte kommer att sättas i sjön under mandatperioden utan dessa får istället prövas i samband med de kommande valen 2010.

Sammanblandning är inte önskvärt. Invånare, politiker och intresseorganisationer i andra delar av landet får söka de lösningar de finner bäst för sina områden. Samtidigt gäller det att vår önskan om en permanentning av Skåne som region visas respekt. Egentligen hade väl detta varit alldeles okomplicerat om det inte här nere i Sydsverige börjat föras en sidodiskussion om breddning. Skall delar av Småland och Blekinge också föras till Region Skåne?

Visst är det på sitt sätt både glädjande som smickrande med sådana inviter. Än så länge verkar de mera vara förankrade i politiska kretsar än hos den breda allmänheten. Risken är stor att detta ses som något annat än en permanentning av regionförsöket. Det är nya frågor och konstellationer vilka i likhet med försöken att bilda storlän i Norrland knappast kommer att avgöras under denna mandatperiod utan skjutas till 2010–2014. En sådan utveckling vore olycklig för Skåne.

Inom politiken kan det finnas många önskemål och förhoppningar. Ibland är prioriteringar nödvändiga. Skåne är vid en sådan skiljeväg. Vår förhoppning är att det som klart uttalat politiskt mål sägs att enskilt viktigast är en permanentning av Region Skåne. Det har vi väntat länge på. De som av olika anledningar inte önskar se framväxten av ett mer regionaliserat Sverige skall inte kunna skylla på lokal oklarhet. Nu är stunden inne att vara tydlig.

HANS WALLMARK

LARS-INGVAR LJUNGMAN