"Var är visionerna?"

När August Palm, Hjalmar Branting och Hinke Bergegren i den allra första förstamajdemonstrationen på Gärdet i Stockholm år 1890 krävde allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade artilleriet kallat in förstärkning. Demonstranterna bestod, med Palms egna ord, till ena hälften av män som släpade 14 timmar om dagen i verkstäderna, och till andra hälften av dem som till vardags gick utanför verkstäderna som en blek, utsvulten reservarmé. Dessutom saknade majoriteten av demonstranterna rösträtt. De hade inte möjlighet att delta i demokratin, ändå gjorde de vad de kunde för att delta i utvecklingen av det samhälle de gav sin arbetskraft. Kraven man ställde ansågs enormt radikala.

Att den politiska högern alltid varit misstänksam mot stora visioner om framtiden är inget nytt: högern har alltid trott att dessa med nödvändighet måste leda till auktoritära och odemokratiska system, eller så har borgerligheten sett på visionerna som idealism som inte har något konstruktivt att tillföra politiken i ”verkligheten”.

Inom vänstern har det däremot varit populärt att visserligen erkänna utopin som nödvändig energi att ladda det politiska tänkandet med, men man har velat distansera sig från anklagelser om allt vad drömmerier heter. ”Provisoriska utopier”, manade Ernst Wigforss och ville visa på vikten av att det inte uppstod ett alltför stort avstånd mellan det ideala samhället och det faktiska samhällstillståndet, vilket, om det hände, skulle riskera att lamslå hela det politiska projektet. Människor behövde de provisoriska utopierna för att känna att de var på rätt väg.

Visioner skapas alltid som en kritik av det nu existerande samhället. Skall man tolka det politiska landskapet idag ses dock det politiska visionerandet ofta som något pinsamt gammeldags, i bästa fall nostalgiskt. I den mån man kan säga att Fredrik Reinfeldt (m) har en politisk vision för Sverige är det valfrihetssamhället, där vissa kan välja – andra kan det inte.

Men socialdemokratin då? Ett rättvisare samhälle? Ett mer modernt samhälle? Är det visioner värdiga en vänster på 2000-talet? Vad hände med frihet, jämlikhet och solidaritet? ”Frihet kräver rättvisa” står det på våra förstamajmärken i år. Över den parollen är jag stolt men inte nöjd. Frihet kräver inte bara rättvisa, verklig frihet kräver också ökad jämlikhet. Häri skiljer sig socialdemokratins uppgift i grunden från borgerlighetens.

För även om finansminister Anders E Borg (m) säger sig vilja ha full sysselsättning, så vill han aldrig öka jämlikheten mellan människor. Vänstern har alltid haft högre ambitioner än högern. Den borgerliga regeringens utförsäljningar av välfärden, sänkta skatter och strategi för allt större inkomstskillnader skulle kunna vara ett hav för socialdemokratin att ösa visioner ur.

Slit-och-släng-mentaliteten med både människors arbetskraft, tankeförmåga och varor, ojämlikheten i säkerheten på arbetsmarknaden, politikens tillbakaträngning till förmån för marknad och juridik skulle alla kunna göras om till smått samhällsomstörtande utopier.

För socialdemokratin är samhällets uppgift att utjämna skillnader i förutsättningar mellan människor, inte förstärka dem. Men då krävs att vi tar strid för, just, friheten och jämlikheten, och vågar diskutera valfrihetens och marknadens begränsningar, där vissa kan välja – andra kan det inte.

I den praktiska politiken behövs självförtroende nog att både stå emot marknadsanpassning av skola och välfärd och formulera nya provisoriska utopier om ökad jämlikhet inom arbete, inflytande och livskvalitet. I själva verket är arbetarrörelsens allra första krav på livskvalitet för alla – åtta timmars arbetsdag, åtta timmar vila och åtta timmar fritid – och inflytande, allmän rösträtt, lika aktuella idag som någonsin tidigare, om än på lite andra sätt.

För det är just här ojämlikheten är som störst, och ökar dramatiskt – i makten över det egna livet och inflytandet i samhället. Att formulera denna samhällsvision, som i grunden skiljer sig från borgerlighetens, är socialdemokratins främsta utmaning, både politiskt och strategiskt. Med en tillbakatryckt arbetarrörelse är självförtroendet att formulera dem kanske lite tilltufsat. Men behovet av politiska visioner är inte mindre idag än tidigare, bara ovanligare.

KAJSA BORGNÄS