"Ödesdag i Ryssland"

Det kunde ha varit det viktigaste valet i rysk historia. I mars 2008 fanns alla formella förutsättningar för att det ryska folket för första gången någonsin skulle ges möjlighet att i ett fritt och öppet val välja landets ledare. Vän av ordning kan invända att både Boris Jeltsin och Vladimir Putin blev valda i allmänna val, men det är en sanning med modifikation. Jeltsin kom till makten i samband med att Sovjetunionen imploderade, och Putin blev vald efter en palatskupp.

När Putin själv valde att avgå, skedde detta helt i enlighet med Ryska federationens författning, som inte tillåter mer än två mandatperioder i följd. Det kunde ha varit första gången i rysk historia som lagen fick företräde framför makten, men maktens män hade andra planer. Det politiska spel som föregick presidentvalet visade tydligt att valmanskåren i Ryssland de facto består av en ensam individ.

När han väl hade fattat beslut om sin efterträdare, kunde valet spelas upp som charader. Kanske är det just detta som kommer att bli Putins bestående eftermäle, att han lyckades sätta en definitiv punkt för de försök till demokratisering som trots allt hade präglat Jeltsins tid vid makten.

Putin var visserligen president under en tid av stark rysk ekonomisk återhämtning. Det var dock knappast hans förtjänst att oljepriset steg från 10 US-dollar till 120 dollar per fat, eller att valutareserven steg från 10 miljarder dollar till närmare 500 miljarder.

Till saken hör att det var först under 2007 som Rysslands ekonomi lyckades nå tillbaka till den nivå man hade uppnått 1989, att Ryssland under åren 2000–2005 trots alla oljemiljarder bara investerade 18 procent av BNP, mot 40 procent i Kina. Här finns inte mycket att vara stolt över.

Putins verkliga fotavtryck måste sökas i den politiska sfären, där hans ambition att upprätta en maktvertikal har återskapat mycket av den gamla sovjetiska maktstrukturen. Den politiska miljön är fortsatt fri från klasskampsretorik och marxist-leninisitiskt testugg, men det är av perifer betydelse.

Kärnan i det sovjetiska systemet låg i hierarkisk underkastelse, och i full kontroll över utnämningsmakten. Alla skulle veta att det bara fanns en väg uppåt, och att den vägen gick via visad lojalitet.

Kampen mellan Putins Kreml och Jeltsinerans rövarbaroner har handlat om just detta, om att en gång för alla göra klart vem som bestämmer. För dem som varit lojala och lyckats manövrera nära makten har belöningen blivit riklig; antalet ryska dollarmiljardärer har vuxit exponentiellt. För dem som sökt utmana Kreml har straffet blivit exil, eller sibiriskt arbetsläger.

I fortsatt likhet med den gamla Sovjettiden har Putin även ingripit kraftfullt mot det fria ordet, mot icke-statliga organisationer, och mot religiösa samfund. Han har tillåtit en växande främlingsfientlighet, som i vissa fall gränsar till ren fascism, och han har gjort klart för utländska företag att det nu är Kremls regler som gäller.

Genomgående är att den ryska staten och dess säkerhetstjänst nu åter har tagit kommandot. Personer ur det gamla KGB finns överallt, inte bara i maktens korridorer utan även i stora företags styrelserum.

Den stora frågan för dagen är vad som kommer att ske när Putin nu lämnar sitt ämbete. Bland amerikanska bedömare finns en stark övertygelse om att han kommer att behålla den reella makten. Uträkningen är att hans maktparti, Enade Ryssland, liksom i den gamla Sovjetunionen kommer att bli den verkliga maktbasen. Som premiärminister kan Putin då styra på livstid, med en galjonsfigur som president.

Kanske det blir så. Men det kan lika gärna vara så att Putin har räknat fel, och att Dmitrij Medvedev i kraft av ämbetet som president kommer att bli den som drar det längsta strået. En sådan utgång kan bli våldsam, men kan också sluta med att Putin väljer att övergå till rollen som äldre statsman.

Oavsett spekulation har vi nu att se fram emot klassisk rysk maktkamp, där det bara kan finnas en vinnare.

STEFAN HEDLUND