"Sätt press på Ryssland"

Trots förekomsten av nyupptäckta dokument och trots upprepade förfrågningar från forskare, historiker och juridiska experter som sysslat med Raoul Wallenberg visar svenska UD inte någon större iver att låta forskarna få möjlighet att gå igenom material som anses avgörande för att klarlägga omständigheterna kring Wallenbergs försvinnande i Sovjetunionen 1945.

Även om Sveriges utrikesminister Carl Bildt förra året lovade att tala med ryska myndigheter om utländska forskares bristande tillgång till landets arkiv, betonade han att svenska UD inte aktivt skulle kunna lobba i Ryssland till förmån för enskilda projekt. Denna passiva hållning gör att forskarna måste slåss på egen hand när de förvägras tillträde och det i ett läge då de som bäst skulle behöva aktivt stöd.

För många framstår detta som att Sverige alltjämt nöjer sig med enbart skenbara framsteg. En slutsats som är giltig även i ljuset av den svåra politiska situation som råder i Ryssland.

På sju år har den svenska regeringen inte tagit ett enda steg för att pressa Ryssland till ett konstruktivt svar på de sjutton överhängande frågor som formulerades av den svenska arbetsgruppen 2001. Inte heller har man reagerat på den ryske historikern Nikita Petrovs upptäckt 2005 att ytterligare upplysningar om ett nyckelvittne och en cellkamrat till Raoul Wallenberg, Willi Rödel, existerar i ryska arkiv.

Hittills har den ryska sidan bara tillhandahållit några enstaka, kopierade papper om Rödel, men inte själva den dossier varifrån dessa förmodligen hämtats. Petrovs upptäckt stärker alla tidigare misstankar om att Ryssland undanhåller viktig information som kunde kasta ljus över Raoul Wallenbergs öde.

Dessvärre väcker Sveriges tröghet också frågor om landets egen eventuellt avsiktliga ambivalens i en situation där det faktiskt skulle kunna gå att åstadkomma verkliga framsteg. Mest belysande är att Sveriges utrikesminister Carl Bildt under det senaste året vid upprepade tillfällen har signalerat att Sverige inte längre tänker insistera på den fullständiga sanningen om Wallenbergs öde.

Men den allvarligaste attitydförändringen i riktning mot ökad åtstramning och sekretess har framträtt i Ryssland. I september 2007 lät den nuvarande chefen för Rysslands federala säkerhetstjänst, FSB, Nikolaj Patrusjev, återuppliva den gamla Sovjettidens påstående om att Wallenberg sannolikt dött av en hjärtattack i fängelset, och han förklarade att det inte existerar någon ytterligare information om fallet i ryska arkiv, något som i ett slag förde tillbaka den officiella ryska positionen till ruta noll.

Om Sverige menar allvar med att vilja klarlägga Raoul Wallenbergs öde måste man insistera på en systematisk genomgång av följande:

Centrala ryska dokument om utrikes underrättelsearbete, i synnerhet om Michail P.G. Kutusov-Tolstoj, den främste företrädaren för utrikes underrättelseverksamhet i Budapest 1944. Dokumenten borde kunna ge viktiga ledtrådar till varför ryssarna internerade Raoul Wallenberg.

Personliga och utredande dossierer om Raoul Wallenbergs cellkamrater (såsom Rödel) och om individer med beröring till hans fall, av vilka många är oåtkomliga.

På samma sätt har ryssarna inte uppgett identiteten hos ett antal specifika numrerade fångar som satt i Vladimirfängelset (Sovjetunionens viktigaste isoleringsfängelse) mellan åren 1947 och 1954. Åtskilliga frågor återstår angående registreringshandlingarna för saknade fångar liksom identiteten hos de svenska fångar som enligt ryktet hölls fängslade i Vladimir i mitten av 1950-talet.

Konfidentiell korrespondens mellan sovjetisk underrättelsepersonal och landets politiska ledarskap (angående speciella fångar som Raoul Wallenberg) och centrala statistiska uppgifter från sovjetisk underrättelsetjänst, som noggrant delade in fångarna i olika kategorier, inklusive nationalitet.

Samt ryska underrättelsehandlingar om familjen Wallenberg som kunde ge viktig bakgrundsinformation om fallet.

Allt detta material lyder för närvarande under ryska sekretesslagar. Detta lägger naturligtvis allvarliga hinder i vägen, men med en samlad ansträngning är det fortfarande möjligt att övervinna dessa restriktioner.

SUSANNE BERGER