"Lärare är förebilder"

Flera utredningar och stort utrymme i medierna har på senare tid ägnats åt att framföra kritik mot skolans lärare och utbildningen av dessa. Samtidigt vet vi att många lärare varje dag utgör utmärkta förebilder för vårt uppväxande släkte.

Vi vill här uppmärksamma förebildligheten som en viktig kvalitet i lärarprofessionen. Aktuella kvalitetsgranskningar av lärarutbildningen konstaterar att de blivande lärarna saknar tillräckliga ämneskunskaper och fler disputerande lärare föreslås som en viktig åtgärd. Men en lärares samhälleliga funktion är något betydligt mer än att enbart förmedla ämneskunskaper.

Lärare är den enda yrkesgrupp som fått det samhälleliga ansvaret att påverka medborgarnas karaktär till bestämda mål. För detta uppdrag räcker det inte med mer ämneskunskaper, utan lärare behöver även utbildning i pedagogisk retorik.

Utbildning syftar ytterst till att påverka medborgarnas karaktär så att de kan handla gentemot varandra som goda och ansvarsfulla medmänniskor med målet ett humant och gott liv. Denna tanke om utbildningens yttersta mål är lika gammal som den antika idén om demokrati. De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.

Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.

Varhelst en lärare står framför en grupp studerande är det genom lärarens talade uttryck som de möter lärarens yrkesskicklighet. Där framträder läraren som mer eller mindre trovärdig, ämnet som mer eller mindre intressant, lärandemiljön som trygg eller otrygg. I lärarpersonligheten som den visar sig i den muntliga relationen vilar förutsättningen för att de studerande väljer att uppfatta läraren som en förebild.

Vi kommer inte undan att välja förebilder, och det finns knappast något annat sätt att lära sig karaktärer än genom önskan att efterlikna dem som vi hyser tilltro till. Vi behöver bara gå till oss själva för att erinra oss viktiga förebilder, alltifrån offentliga personer som Nelson Mandela till lärare vi mött under vår skoltid. Denna mänskliga egenskap, att vilja efterlikna, följer individen under hela livet. Undervisningssituationen utgör förstås inget undantag. Vi vill vara värda att ha samma egenskaper och kvaliteter som de personer som vi respekterar och har förtroende för.

Förebildligheten är i stort frånvarande i moderna pedagogiska teorier, till förmån för idén om elevers och studenters lärande som en självprocess på egna villkor. Detta gäller inte bara för lärarutbildningen.

Professor Åke Andrén Sandberg skriver i Läkartidningen nummer 42 apropå medicinskt lärande: ”att man inte tillräckligt uppmärksammat den viktigaste faktorn för lärande inom läkaryrket: de goda förebilderna. Det viktigaste är inte att kunna skriva röntgenremisser, sätta in eller ut mediciner eller att kunna operera, utan det viktigaste är fortfarande att kunna kommunicera”.

Poängen är att vi saknar redskap för att medvetet reflektera över vad det är som gör att elever eller studenter väljer att uppfatta läraren som förebildlig. Och det är här det hittills glömda kunskapsområdet pedagogisk retorik kommer in i bilden.

Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.

För att lärares gedigna ämneskunskaper framöver i högre utsträckning skall bli en resurs för elevernas och studenternas lärande behöver lärare utbildning i pedagogisk retorik.

TINA KINDEBERG

ANDERS SIGRELL