"Hopplös Irakkonferens"

Som flykting från Irak är jag naturligtvis djupt oroad av vad som nu händer i mitt hemland. Jag följer dagligen nyhetsrapporteringen och oroas av utvecklingen.

Uppemot fyra miljoner irakier har flytt Irak och bosatt sig i framför allt grannländerna Jordanien och Syrien. Förra våren reste jag själv ned till Amman för att på plats se hur de irakiska flyktingarna lever där i sin exil. Alla dessa människor med drömmar om att få resa hem igen, som vill återse de platser där de en gång levde, precis som jag också vill återvända, åtminstone tillfälligt, till mitt älskade Bagdad. Kommer det någonsin att bli möjligt?

I morgon står den svenska regeringen värd för en internationell FN-konferens om Irak. Denna konferens har tillkommit för att följa upp det initiativ som togs av Irak och FN förra året genom bildandet av The International Compact with Iraq, ICI, i syfte att med internationell hjälp försöka lyfta Irak ur djupet av den ekonomiska, politiska och sociala kris som landet befinner sig i.

Med tanke på att konferensen bara hålls under en enda dag och dessutom bara består av regeringsrepresentanter från olika länder, bland dem representanter från de allierade som deltagit i den systematiska förstörelsen och plundringen av Irak, är det svårt att känna optimism.

Den svenska hållningen i Irakfrågan har hittills – milt uttryckt – varit försiktig. Invasionen kritiserades av dåvarande statsministern Göran Persson (s) men sedan har det varit märkligt tyst, både från den socialdemokratiska regeringens sida och från den nuvarande alliansregeringen. Det återspeglar inte alls engagemanget hos de flesta svenskar jag dagligen möter, i synnerhet inte de människor som utan att tröttas arbetar vidare inom den svenska fredsrörelsen.

Hur är det möjligt att tala om framtiden om man inte samtidigt diskuterar ett tillbakadragande av de utländska soldaterna? Om detta nödvändiga återtåg nämns ingenting på ICI:s hemsida. Inget annat är att vänta med tanke på att USA i högsta grad är inblandat. Freden skall naturligtvis ske på dess villkor. De strategiska baserna måste skyddas, oljepengarna hamna i de multinationella oljebolagens fickor, ekonomin domineras av amerikanska företag och den irakiska regeringen tvingas gå i deras ledband.

ICI talar om A shared vision, A mutual commitment. Men det tycks inte innefatta alla de grupper av människor som står utanför den irakiska regeringen och den internationella politiska scenen. Hur uppnår vi fred utan att också krigets offer får komma till tals, utan att vare sig religiösa ledare, politiska motståndare, kvinnogrupper, intellektuella och andra inom den fredliga oppositionen som spelar en avgörande roll i alla demokratiska samhällen får göra sina röster hörda i ett sammanhang där Iraks framtid står på spel?

Hur förankrar man visionen hos dem som inte får komma till tals? Som jag nämnde inledningsvis lever fyra miljoner irakier i exil, i huvudsak välutbildade människor från medelklassen, en resurs som landet behöver mer än någonsin. Är deras drömmar inget värda?

Någon övergripande fredsplan har ännu inte sett dagens ljus från vare sig USA eller FN, en plan som kan ligga till grund för det demokratiska samhälle som vi pratar om här.

Så vitt jag vet finns det bara tre officiellt kända fredsplaner för Irak: den amerikanske kongressledamoten Dennis Kucinichs The Kucinich 12-Point Plan for Iraq (2007), den förre senatorn George McGoverns och William R Polks The Way Out of War: A Blueprint for Leaving Iraq Now (2006) och Lundabaserade TFF, Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, som förra året presenterade sin 10-punktsplan för fred i Irak.

Det är min förhoppning att den svenska regeringen kan ta initiativet till en liknande plan. En plan som inte bara skall leda till en hållbar fred i Irak, utan också i förlängningen kunna skapa lugn i hela regionen och lösa de problem som uppstod redan när segrarna i förs­ta världskriget med suverän arrogans ritade upp gränserna i hela Mellanöstern och därmed lade grunden till de konflikter vi tvingas leva med idag. En fredsplan måste visa en väg ut ur lidandet och skapa en värld där våra barn inte tvingas betala ett lika högt pris för begångna misstag som vi fått göra.

YUSRA MOSHTAT