"Ställ rätt frågor"

Integriteten är hotad – eller så skallar ropen från motståndarsidan. Problemet är att ingen bryr sig om att fixera begreppet, och då blir det odugligt i debatten. Just nu ser vi effekterna av det här. Det har ropats varg så ofta från egenutnämnda integritetsbeskyddare att även fullt legitima varningar känns trötta. Det här gynnar dem som vill flytta fram övervakning även till områden som både skall och måste vara privata. Det är inte samma sak att det sitter en CCTV-kamera i den offentliga miljön som att ”analysera” meddelanden där de inblandade parterna hade anledning att tro att de befann sig i en privat sfär.

All informationsinhämtning om oss är inte integritetskränkande, och att förfäkta sådana argument är både naivt och farligt då det bidrar till den begreppsgröt som alla andra sedan måste klafsa runt i. Vi behöver ett ordnat sätt att kunna sortera och prioritera integritetsfrågor. FRA-frågan bör vara högprioriterad tycker många, inklusive jag själv, men vilken del av gröten skall vi sleva fram för att på ett trovärdigt sätt kunna hävda just det?

Nu har vi i år fått ett tusensidigt bidrag till debatten av självaste Integritetsskyddskommittén. Där om någonstans borde väl hjälp stå att finna? Rapporten innehåller onekligen makalöst mycket information som speglar makalöst mycket arbete. Men kommitténs arbete lider av en närmast osannolik brist. Försök ställa följande fråga till det enorma materialet: ”Vad är integritet?”

Det är en grundläggande sak att reda ut för att vi skall kunna sortera och prioritera integritetsfrågor, kan man tycka. Kommittén tittar igenom ett litet urval av befintliga studier, vars relevans i många fall borde kunna ifrågasättas bara vi dammar av tryckårsinformationen. 1966 års integritetsskyddskommitté ses som en tänkvärd förlaga att arbeta efter. Sida upp och sida ned refereras andra ålderstigna utredningar där man inte heller klarat av att definiera integritet.

Det står snabbt klart att kommittén önskar koka fram ett antal ”hur”-frågor som kan vägleda det arbete man egentligen vill syssla med. De brännande frågorna varför och när lämnas på ett frapperande sätt därhän. ”Hur skyddas identifieringsdata som namn, bild och liknande” är ett sådant inringat frågekomplex. Men försök fråga rapporten: ”Varför och när bör identifieringsdata som namn, bild och liknande skyddas?” Inga principiella svar. Kommittén riktar till exempel belysande kritik mot hur remissförfarandet riskerar att urholkas när remissinstanser av olika skäl låter bli att redovisa eventuella integritetsskyddskonflikter. Framsteg är föga troliga när kommittén själv lämnar begreppet lika oformligt som det hittades.

Vore det inte på sin plats att ägna verkligt arbete åt att försöka lösa själva grundfrågan? Att ännu en utredning med integritet i siktet sträcker upp ett tveksamt finger i vinden för att känna av vad som kanske kan utgöra integritet är närmast häpnadsväckande, och bör inte tillåtas hända igen. Behovet av ett samlat grepp om integritet är uppenbart akut – och vi är inte betjänta av ständigt omkokade gamla utredningssoppor.

Men vad kan då vägleda oss på ett enhetligt sätt? Det finns kandidater – alla med filosofiskt ursprung, vilket inte borde behöva vara något som skrämmer vare sig en integritetsskyddskommitté eller en integritetsivrare.

Mitt förslag är demokratiteori. Låt oss ta reda på vad medborgare egentligen behöver informationsmässigt för att kunna agera som goda demokratiska medborgare. Vad behöver vi veta om våra medborgarkollegor? Vad behöver vi behålla för oss själva i en demokratiskt försvarad privat sfär?

Det är på detta sätt den innersta integritetsrymden måste definieras. Då blir svaren verkligt oberoende av teknik och andra historisk-specifika företeelser. Då får kommittékritik verklig och bestående tyngd. Då kan vi med säkerhet säga att FRA-lagen är ett påtagligt demokratiskt hot! För det är den.

MIKAEL SUNDSTRÖM