"Oljan snart en bristvara"

Det är vanligt att en melodi fastnar i hjärnan under en dag eller i undantagsfall under en vecka, men då det gäller professor Marian Radetzki verkar det som om vi har ett extremfall, Dont worry, be happy är något som han nynnar på år efter år efter år. Nyligentog han på nytt ton under Aktuella frågor i Sydsvenskan.

Första gången jag hörde hans trallande var våren 2001. I en debattartikel konstaterade jag att vi hade konsumerat ungefär hälften av den globala konventionella oljan och att vi i en framtid skulle få svårt att öka produktionen, som skulle nå ett maximum, peak oil, och sedan minska.

Med hänvisning till prognoser från International Energy Agency, US Department of Energy, Världsbanken med flera som då ansåg att priset på råolja år 2020 skulle vara mellan 18 och 27 dollar per fat, tyckte han att mina synpunkter var tokerier. Om jag hade rätt skulle dessa prestigefulla organisationer ha föreslagit helt andra priser på oljan. Låt oss konstatera att ett oljepris över 140 dollar per fat redan 2008 indikerar att dessa ekonomiska institutioner hade fel.

De reservuppskattningar som Radetzki hänvisar till kommer från United States Geological Survey och är framtagna genom sannolikhetsberäkningar och de medelvärden som man anger har en sannolikhet att inträffa som är mindre än 50 procent.

Låt oss satsa på svart (olja) säger Marian Radetzki, men tänk om roulettkulan stannar på rött. Ekonomiska framtidsprognoser verkar för mig vara mer av ett roulettspel än något som bygger på naturvetenskaplig grund.

Olja finns framförallt inbakad i sandsten och kalksten och produktion har vi då denna olja förflyttar sig genom berget. Flödet beror på tryck, viskositet, ytspänning och andra fysikaliska parametrar. Tusentals meter under markytan är det inte priset som avgör, här råder fysikens värld.

I ett läge där fysikens värld ger ett flöde som är så stort att det finns risk för ”översvärmning”, vill ekonomerna strypa flödet för att priset på olja skall stabiliseras på lämplig nivå. Det gjorde man i Texas fram till 1970, och det har man fram till idag gjort i Opec-länderna.

Summerar man alla de parametrar som styr oljeflödet från ett oljefält visar det sig att man varje år bara kan producera en viss procent av reserven. Statistik från land efter land visar att då man passerar peak oil, maximal oljeproduktion, är det 4 procent av reserven som man producerar.

I ett land som USA, där man är långt ner på sista hälften av reserverna, försöker man med varje medel att öka produktionen och har lyckats öka takten till 5–6 procent av tillgängliga reserver. Därför kan man aldrig som Radetzki gör dela upp en reserv i dagens produktion och påstå att morgondagens produktion kan bli densamma.

Under den period då man tömmer första hälften av en reserv är det oftast de ekonomiska parametrarna som styr produktionen medan produktionen av den sista hälften framförallt styrs av fysikaliska parametrar. Chefsekonomen för IEA är ansvarig för deras framtidsprognos, World Energy Outlook, och det är förväntad efterfrågan styrd av ekonomin som får styra prognosen.

Under oljeerans första hälft, med mer olja än vad ekonomin behövde, har det förmodligen varit acceptabelt, men nu då de fysikaliska parametrarna får större betydelse måste framtidens prognoser styras av de verkliga resurserna.

Vi på avdelningen för Globala energiresurser vid Uppsala universitet gör prognoser med mera utifrån resurser och dessa prognoser visar att vi i vårt lägsta produktionsscenario nu har påbörjat en platåproduktion. I vårt maximala scenario når vi peak oil om något år. Just nu följer produktionen det lägsta scenariet.

KJELL ALEKLETT