"Verklig nätdemokrati"

Som delaktig i en av de mest kontroversiella sajterna på internet så får man stå ut med mycket smutskastning. Det skrivs mycket om vad The Pirate Bay, TPB, påstås göra. Det skrivs mindre om vad TPB egentligen gör, och inte minst varför.

Ett av de mest enastående faktum med TPB är att det är Sveriges mest kända hobbyprojekt genom tiderna. Ingen annan hobbyverksamhet har frambringat så många tusen löpsedlar. Det är ingen som jobbar med TPB som arbete. Ingen får lön. Det är ett fritidsprojekt som nu upptar mycket mer än fritid. Vi har ofrivilligt blivit fildelarnas talesmän. Det är inget vi bett om, inget vi själva strävat efter.

TPB är inte ett företag, inte heller en förening. Det finns inga stadgar. Det finns inga styrelsemöten. Och – trots att vissa personer faktiskt tror det – är vi inte börsnoterade någonstans. Det finns inga kontor. En av oss har däremot en fax, någonstans.

Sajten är inte bara en sajt längre. Den har blivit en kulturinstitution som kan ses som ett monument över dagens digitala samhälle. Flera av våra användare har till och med tatueringar med vår logotyp.

Medierna har en förkärlek för att placera folk och ting i fack, något som är svårt med ett projekt som detta. Inom gruppen finns det inte en person som röstar på samma parti som en annan. Vi tycker inte likadant i alla frågor, snarare tvärtom. Vi är en koalition av personer som är olika men som har insett värdet av vår samlade bredd av intryck.

Våra motståndare har också haft svårt att definiera oss och väljer då pajkastning som verktyg. Ta Bert Karlsson, som tyckte vi var värre terrorister än al-Qaida. Eller varför inte justitieminister Beatrice Ask (m), som vägrar ha ett möte med oss, fast vi är en av Sveriges mest kända instanser internationellt. Samtidigt som hon gärna uttrycker sig i medierna om hur dåligt rykte vi ger Sverige. Som sagt, utan att ens ha träffat oss eller frågat oss varför vi gör detta.

Så varför gör vi vad vi gör? Hur gör vi det? Framför allt, vad gör vi egentligen? Dessa frågor är det inte många som funderar över, utan låter mediernas bild av vad vi, som ironiskt nog kanske är samma mediers största konkurrent, sysslar med stå som en sanning.

Ett av de stora målen för oss är att erbjuda ett ocensurerat demokratiskt verktyg för att nå ut med den information man anser vara viktig, för en själv och andra. Må detta vara musik man gillar, bilder man tagit – eller varför inte förundersökningsprotokoll i ett fall man anser vara intressant. Det är oviktigt för oss.

Vårt system fungerar ungefär som Gula sidorna. En person skickar information till sajten om den informationen han har – och länken till det materialet läggs därefter ut, per automatik.

Gula sidorna skulle inte ta bort numret till tingsrätten där man kan få tag i förundersökningen i Arbogafallet. Den analogin är applicerbar på vår tjänst.

Vi väljer helt enkelt att inte censurera nummer även om de kan innehålla obehaglig information. Vi anser att information i sig är en bra sak, även om det kan få obehagliga konsekvenser. Källan till informationen måste i så fall diskuteras, inte spridningssättet. I Arbogafallet har inte medierna frågat varför åklagaren inte valde att sekretessbelägga bilderna, en mer intressant och viktigare fråga än varför någon vill lägga ut offentligt material på internet.

Det mest demokratiska vi kan göra är att inte själva välja vilken information som är OK att ha på internet. Vi har satt vår gräns där material som är olagligt att inneha inte får spridas via vårt system. Om det ändå sker så gör vi vad vi kan för att samarbeta med rättsväsendet.

Många vet inte heller om att vi har varit hos rikskriminalpolisen och lärt dem hur man laddar hem via det fildelningsprotokoll som vi använder. Detta för att polisen skall kunna leta upp dem som försöker sprida barnporr och annat material som är olagligt att ha.

Vi kan stå ut med att vara ogillade – så länge personen som tycker så får göra sin egen bedömning, där vi också fått säga vad vi tycker och vad vi vill. En ganska fair deal, tycker vi.

PETER SUNDE