"Svenska skolor måste öva inför hot"

Tisdag förmiddag kom 22-årige Matti Saari till sin skola i Kauhajoki. Han tog upp sitt vapen ur väskan, öppnade eld och dödade tio. Sedan sköt han sig i huvudet och dog senare på sjukhuset. En obeskrivligt tragisk händelse som försatt hela Finland i chock.

Händelserna i Kauhajoki följer ett manuskript som måste studeras noga om vi skall förstå vad som kan göras för att minska riskerna. Vi känner igen det från tidigare skolmassakrer vid Columbine, Erfurt, Virginia Tech och Jokela:

Gärningsmännen är pojkar som är eller tidigare varit elever vid skolan. Samtliga har varit kända som ”speciella”, ofta ensamma och med en egen upplevelse både av att vara missförstådda och av att vara förmer än andra.

Några, men inte alla, har misslyckats i skolan. 19-årige Robert Steinhäuser, som 2002 sköt 16 personer i Erfurt, hade avstängts från skolan på grund av skolk, och i sitt avskedsbrev skrev han: ”Det enda som jag fått inpräntat i mig i skolan är att jag var en förlorare.” Flera av dåden liknar mest utvidgade självmord med hämndinslag.

Det är tydligt att gärningsmännen hämtat inspiration från tidigare massakrer. I Matti Saaris bostad fann man två meddelanden. Han säger där att han planerat dådet sedan 2002, alltså det år då Erfurtmassakern ägde rum, och att han ”hatar hela mänskligheten och människosläktet”. Steinhäuser och Saari lade före dåden båda ut nästan identiska bilder på internet, där de hotfullt demonstrerar sina vapen. De flesta har alltså på olika sätt, ofta på internet, signalerat att de skulle begå våldsdåd, ibland med referenser till musik med destruktiva texter. Dessa signaler har antingen inte uppmärksammats eller inte tagits på allvar.

Risken för att nya massakrer kan inträffa är uppenbar. Det gäller också i vårt land, där minst två säkra incidenter upptäckts och avstyrts av polisen. För att minska riskerna krävs samverkan mellan flera olika aktörer. Skolhälsovården och elevhälsan har en nyckelroll.

Viktigast är att utforma skolan så att risken för utanförskap och skolmisslyckanden minskas. Skolan måste utgå från de elever som faktiskt finns där, inte från en idealbild av hur elever borde vara. För det krävs en positiv elevsyn, där det blir viktigare att fokusera på elevernas resurser och kompetenser än på deras svårigheter och misslyckanden. Ett närmare samarbete med föräldrarna och en högre beredskap för mer aktivt föräldrastöd är viktiga delar i ett sådant program.

Det gäller också att tidigare och säkrare upptäcka och diagnostisera inlärningssvårigheter och missanpassning till följd av depressioner, tidiga personlighetsstörningar, neuropsykiatriska funktionshinder och socialt belastande faktorer. För det krävs fördjupad kompetens inom elevhälsan men också ett väl utvecklat samarbete med barnmedicin, barnpsykiatri, socialtjänst och polis.

Än viktigare är ett förtroendefullt samarbete med eleverna själva, som ofta är de som först kan komma möjliga förövare på spåren, både genom sin personkännedom och genom sin större förtrogenhet med internet. Det är alltså nödvändigt att se eleverna i stort som medarbetare och inte som presumtiva fiender.

Till slut måste scenarier med hot och våldsinslag nu arbetas in i skolornas krisplanering och övas på. Skolan får aldrig stå handfallen om något ändå händer.

Våldsdåd av det här slaget kan aldrig helt elimineras. Men vi är skyldiga de elever och den personal som dagligen vistas i skolan att tillsammans göra allt vad som står i vår makt för att minska riskerna.

LARS H GUSTAFSSON