"Ett val ingen tror på"

Klockan åtta ikväll stänger vallokalerna i Europas sista diktatur. Då har Vitryssland gått till valurnorna i ett parlamentsval som många redan dömt ut som riggat och odemokratiskt. Något annat är heller inte att vänta i ett land där 10 miljoner människor hålls som gisslan av en auktoritär och Sovjetnostalgisk ledare.

Det finns goda skäl för Sverige att följa den politiska utvecklingen i Vitryssland. Landet ligger drygt 70 mil från Skånes gräns och har, sedan den buttre kolchosdirektören Aleksander Lukasjenko blev president 1994, försvunnit in i en mörk dimma av isolering och ofrihet. Idag är Vitryssland ett land där säkerhetspolisen fortfarande heter KGB, där Lenin står kvar som staty utanför parlamentet och där oppositionella journalister skickas i fängelse.

Förra gången som valurnorna ställdes fram i den gamla sovjetrepubliken var i samband med presidentvalet den 19 mars 2006. Då hotade presidenten med att eventuella orosmakare skulle ”nackas som ankungar” om de hade mage att protestera mot presidentvalet och den tillgivne KGB-chefen Stefan Suchorenko lade snabbt till att demonstranterna skulle klassas som terrorister. På så vis skulle oppositionen kvala in på de högre straffskalorna och följaktligen riskera livstids fängelse eller dödsstraff.

Trots hoten och den massiva mobiliseringen av polis och militär hände något mycket ovanligt, för att inte säga historiskt, vid förra valet. När vallokalerna hade stängt samlades över 20 000 personer på Oktobertorget i Minsk för att protestera mot regimens valfusk. Vi var båda på plats och mycket hoppfulla om att Vitryssland denna marsnatt var på väg mot en fredlig och oåterkallelig orange revolution.

Det frostbitna Oktobertorget pulserade av kampvilja och frihetslängtan. Tält smugglades in på torget, Minskbor kom med mat och varm dryck och den förbjudna vitryska flaggan dök upp lite varstans i folkhavet. Skulle regimen dra sig tillbaka, be om förhandlingar?

Oppositionen lyckades hålla sig kvar på torget i fem dagar innan milisen till sist ryckte fram och, under överinseende av KGB, slog ner och grep de oliktänkande. Sedan dess, bara mörker.

Idag, två och ett halvt år senare, öppnar sig en ny möjlighet för oppositionen att våga sig ut på gatorna och visa att det faktiskt finns en väg till ett annat och bättre Vitryssland. Men blir det en orange revolution? Svaret är att det inte spelar så stor roll, istället är dialogen och mötena med de enskilda medborgarna långt viktigare än en snabb och illa förberedd samhällsförändring. Efter alla dessa år av förtryck och trakasserier är den demokratiska oppositionen nämligen alldeles för svag för att i närtid bilda en stabil regering. Vi menar att innan några radikala samhällsförändringar överhuvudtaget kan bli aktuella krävs det mer enighet inom oppositionen och inte minst ett gemensamt åtgärdspaket för hur ekonomin skall reformeras och hur landet skall återförenas med Europa. Oppositionen behöver helt enkelt prata ihop sig, som man säger i Sverige.

De senaste veckornas valkampanj har föregåtts av en rad oegentligheter från en uppenbart nervös regim som av förståeliga skäl inte kommer att acceptera några avvikelser på valdagen. Några egna initiativ till mer öppenhet kan man därför inte vänta sig från regimen. Tvärtom, de senaste dystra åren har tyvärr visat att inget töväder är på väg in över Minsk. Det är därför angeläget att länder som Sverige fortsätter att stötta det civila samhället i Vitryssland genom sitt offensiva demokratibistånd.

Regeringen skall isoleras, men inte folket. Därför är det viktigt att Europeiska unionen lättar på visumkravet för vitryska medborgare. Genom dagens stränga visumregler gör EU gemensam sak med Lukasjenko och bidrar till isoleringen av vitryssarna från omvärlden. Till sist, öppna delar av Sveriges ambassad i Minsk som en särskild frizon för den politiska oppositionen. På så vis kan Sverige göra en historisk insats genom att erbjuda internetuppkoppling, telefoner och konferenslokaler fria från KGB:s avlyssningsutrustning.

VLADIMIR NOVOSIAD

JOHAN CHYTRAEUS