"Förmynderiet långt borta"

Socialantropologen Steven Sampson gillar inte ett förslag om genuscertifiering vid Lunds universitet. Det framgår klart av hans debattinlägg den 19 oktober. Att han inte slår ner på motsvarande process med miljöcertifiering är avslöjande. Den anses inte vara förtryckande. Det är just genusaspekten som utmanar. Då tas de stora orden till hjälp: förmynderi, där det bör råda fritt och kritiskt tänkande.

Det som förvånar oss mest är dock inte utfallet i sig utan den totala bristen på analys av problemen bakom förslaget att öka likabehandlingen. Sampson försöker istället vrida det till en billig poäng att professor Tiina Rosenberg här sägs lägga fram ett förslag som bara är en form av härskarteknik, något hon i andra sammanhang vill bekämpa. Han skriver att läser man projektgruppens rapport ”kan man tro att Lunds universitet är en slags Guantánamo”. Detta vittnar om en sällsynt omdömeslöshet, men vi vill ändå på ett seriöst sätt ta upp frågan vad genuscertifiering är och varför den behövs.

Det är väl belagt att mäns och kvinnors villkor i samhället många gånger är olika. I Jämställdhetspolicy för Lunds universitet 2006–2010 anges att relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik skall vara ett naturligt inslag i all utbildning. Det handlar om att belysa hur bland annat sociala faktorer bidrar till att skapa olika förutsättningar för män och kvinnor och att utveckla en pedagogik som skapar en god lärandesituation oavsett kön.

I Lund – liksom på andra ställen – är de kvinnliga studenterna ofta mer än 60 procent. På några – betydligt färre – utbildningar är det istället männen som är i klar majoritet. Andelen studenter med annan etnisk och kulturell bakgrund än den svenska ökar kontinuerligt. Funktionshindrade liksom studenter med annan sexuell läggning än heterosexuell blir alltmer synliga i universitetets verksamhet efter hand som samhället utvecklas. Högskolelagstiftningen ställer med rätta krav på universitetet att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter för studenter och sökande oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.

Det är naivt att tro att lika möjligheter för alla fixar sig av sig självt. Det är för oss självklart att både universitetet och vi som individer måste jobba metodiskt och medvetet för att ytterligare professionalisera lärarrollen. Att lyfta just genusperspektivet i undervisning och lärande är bara ett – men ett viktigt – steg på vägen.

Den rapport Sampson angriper utmynnar i ett förslag om en utvidgad självdeklaration som certifieringsmodell – ett öppet frågebatteri med kriterier som kan anpassas efter skilda behov och förutsättningar. Projektgruppen menar att en regelrätt modell för genuscertifiering bäst utvecklas i mindre skala och i nära samverkan med verksamheten, samtidigt som den grundläggande hållningen är konstruktiv och inspirerande snarare än kontrollerande.

Med detta sagt vill vi också lyfta det faktum att det ännu inte finns något beslut om genuscertifiering av Lunds universitet. Sampsons artikel kan lätt ge ett annat intryck.

Den modell som rapporten före-slår skall nu prövas tillsammans med ett par av Lunds universitets många institutioner. Motsvarande verksamheter utvecklas vid andra universitet. Medverkan i pilotprojektet är frivillig och självvald. Vad som händer därefter är ännu en öppen fråga. Något tvång har inte – lika litet som när det gällt miljöcertifieringen – diskuterats. Förmynderiet är alltså långt borta.

Men vi menar alla att genuscertifiering i form av ett dokumenterat, initierat och reflekterat lärarskap och ledarskap kan vara ett värdefullt redskap för ökad jämställdhet, mångfald och likabehandling vid Lunds universitet. Och det är få som inte ställer upp på en sådan målsättning.

GÖRAN BEXELL

EVA FRISENDAHL

ANN NUMHAUSER-HENNING

TIINA ROSENBERG