"Statlig opinionsbildning är diskriminerande"

Årets debatt om signalspaning har varit nyttig, av helt andra skäl än hur det går med FRA-lagen. Diskussionen har nämligen satt fingret på frågan hur mycket statliga myndigheter skall få göra, hur långt deras maktbefogenheter faktiskt sträcker sig. Det har blivit uppenbart att politiker ofta ställer sig på myndigheternas sida, inte på medborgarnas. Detta trots att politikerna är valda för att företräda just medborgarna.

Myndigheter blir också allt mer aktiva i samhällsdebatten. Man försöker påverka opinionen och agerar ibland som om man vore politiska partier med egna program. Detta sker i strid med grundlagen, som tydligt talar om att statliga myndigheter skall uppträda sakligt och opartiskt.

Vårt demokratiska statsskick förutsätter dels allmänna val enligt principen ”en person, en röst”, dels en fri åsiktsbildning som inte får styras av statsmakterna. När myndigheter ingriper i opinionsbildningen på ena sidan av en argumentation, betyder det att man missgynnar andra ståndpunkter. Därmed blir den fria åsiktsbildningen snedvriden på ett sätt som undergräver demokratin.

Regeringsrådet Gustaf Petrén har konstaterat att det i dessa lägen finns en uppenbar risk för diskriminering. De meningsriktningar som inte får något statligt stöd kommer givetvis i ett sämre läge än den statsunderstödda riktningen.

I en ny rapport från Medborgarrättsrörelsen uppmärksammas att myndigheter numera också vidgat sitt inflytande över samhällsdebatten genom att ägna sig åt ren lobbying. Ett aktuellt exempel är de aktiviteter som Skatteverket tillgrep när man förra vintern förlorade ett skattemål i Regeringsrätten om ränteavdrag för vissa företag. Skatteverket accepterade inte domstolens beslut. Generaldirektören gick ut i medierna och sa att utslaget innebär att bolagsskatten blivit ”frivillig”. Det skulle betyda att statskassan kan förlora över 100 miljarder kronor om året.

Med ett sådant alarmistiskt budskap, som senare visade sig sakna all grund, fick man stort genomslag i opinionsbildningen. Efterhand har Skatteverkets uppgifter om hur mycket detta ränteavdrag betyder i skattebortfall successivt minskat, från över 100 miljarder, till 60 miljarder och så småningom ner till 6-7 miljarder.

Men det är de inledande och starkt uppseendeväckande uppgifterna som format debatten under det senaste året om de ränteavdrag som Skatteverket kallar räntesnurror. I syfte att påverka den politiska dagordningen bröt Skatteverket mot kravet på saklighet och opartiskhet.

Utspelen i medierna var riktade till politikerna, som omedelbart intog Skatteverkets perspektiv och ståndpunkter. Finansministern tvingades i våras lova att undersöka hur ett så stort skattebortfall kan förhindras. På falska premisser hade Skatteverket lyckats med sitt uppsåt.

I detta fall står Skatteverkets fiskala intresse mot andra viktiga ambitioner, som enklare regler, mindre byråkrati och gott företagsklimat. Dessa ståndpunkter blir diskriminerade genom Skatteverkets agerande. Myndigheten skall helt enkelt inte ha någon mening om vilka skatter och hur höga skatter Sverige skall ha.

Skatteverket skall driva in de skatter som riksdagen beslutat i demokratisk ordning. Frågor om nivåer på och utformning av skatter är politiska och hör hemma i den fria åsiktsbildningen som skall ske mellan partier, politiker, föreningar och medborgare. Statens myndigheter får inte knuffa denna samhällsdebatt i någon riktning.

Det är viktigt att sätta stopp för den diskriminering som sker från myndigheternas sida inom opinionsbildningen. Ingen åsikt får premieras framför någon annan i statlig tjänsteutövning.

Vår vaksamhet mot myndighetsmissbruk är idag otillräcklig. Lagöverträdelser från myndighetspersoners sida borde kunna beivras genom att lagen om tjänstefel skärps och genom att justitieombudsmannens ställning återupprättas. På något sätt är det en paradox att ju större staten har blivit, ju svagare har kontrollfunktionerna blivit. Det rimmar illa med en rättsstat.

DICK ERIXON

7 november 2008