"Stoppa matchen"

Och så var vi där igen: Israel anfaller Gaza, dödar hundratals civila, beskjuter FN-skolor dit civila har tagit sin tillflykt, hindrar sjukvårdspersonal från att undsätta de skadade barnen som svälter bland liken i ruinerna, bombar sjukhustält, beskjuter Röda Korsets transporter och dödar chaufförerna som försöker föra in mat till de hungrande, låter stridsvagnar skjuta sönder Svenska kyrkans sjukvårdsklinik som skulle kunna lindra smärtorna hos de skadade och hindrar världens medier från att rapportera om vad som sker.

Och man talar om rätten till självförsvar mot de raketer som Hamas skickar mot civila israeler efter upphävandet av vapenvilan mellan Israel och Hamas i december. Och man talar om det förestående valet i Israel. Och man talar, som vanligt, om någon sorts fredsförhandlingar, den här gången i Egypten.

Men som någon så klokt uttryckte det häromdagen: den palestinsk-israeliska historien börjar inte i december 2008.

För mig som föddes 1946 har konflikten mellan Israel och Palestina funnits som en bakgrund till hela mitt liv: staten Israels bildande och fördrivningen av drygt 700 000 palestinier 1948, mordet på Folke Bernadotte av Sternligan under ledning av Yitzhak Shamir samma år, drömmen om de socialistiska kibbutzerna, Suezkrisen 1956.

Jag minns tydligt Moshe Dayan, med sin svarta lapp för ögat, som ledde Israel till seger i sexdagarskriget mot Egypten 1967 och ockupationen av Västbanken, Gazaremsan och Golanhöjderna, Golda Meir som blev premiärminister 1969, bildandet av PLO och Svarta september 1970 när palestinierna drevs ut ur Jordanien och flydde till Libanon och Leila Khaled som kapade det första civila israeliska flygplanet.

Sedan kom morden på israeliska idrottsmän i München 1972, yom kippur-kriget 1973 när Egypten försökte återta de förlorade områdena, massakern i det palestinska flyktinglägret Tel al-Zatar i Libanon 1976, Nobels fredspris till den tidigare israeliske terroristen Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat 1978 och mordet på Sadat 1981.

1982 invaderade Israel Libanon och Yassir Arafat tvingades fly till Egypten medan libanesiska falangister under beskydd av general Ariel Sharon och den israeliska armén massakrerade palestinska flyktingar i Sabra och Shatila. 1985 kapade pale­stinska terrorister fartyget Achille Lauro och 1986 kidnappade israeliska agenter i Italien Mordechai Vanunu som avslöjat Israels hemliga kärnvapenprogram.

1987 startade det första pale­stinska upproret, intifadan, mot den israeliska ockupationen. 1993 kulminerade Osloprocessen när Yassir Arafat och Yit-zhak Rabin skakade hand och senare fick Nobels fredspris. Samma år sköt den israeliske bosättaren Baruch Goldstein ihjäl 29 bedjande palestinier i Hebron och 1995 mördades Yit­zhak Rabin av en judisk högerextremist. Sedan kom nya förhandlingar mellan Arafat och Ehud Barak i Camp David och Ariel Sharons besök på Tempelberget och den andra intifadan 2000, självmordsbombarna mot israeliska civila, uppgifterna om att Israel torterade palestinska fångar, massakern i Jenin och skyddsmuren på palestinskt område 2002 trots kritik från den internationella domstolen i Haag och Arafats död strax efter.

Fredsaktivisten Rachel Corries dödades av den israeliska armén 2003. 2005 utrymdes Gazaremsan och 2006 segrade Hamas i det palestinska valet och Israel startade bombkriget mot Hizbollah i Libanon.

Och under alla år, oavsett fredsprocesser, har de israeliska bosättningarna, vägspärrarna, militärkontrollerna, genomfartsvägarna ”endast för israeler” och antalet bosättare på den ockuperade Västbanken ökat. Israels kontroll över vattentillgångarna stärkts, samtidigt som de av palestinierna kontrollerade områdena krympt, situationen för palestinierna förvärrats och antalet dödade pale­stinier varit tre gånger större än antalet dödade israeler.

I mina ögon ser Israels agerande ut som en långsam och mycket systematisk etnisk rensning: om man på olika sätt gör situationen för palestinska män, kvinnor, barn, gamla och sjuka outhärdlig så går de till sist under, tar död på varandra eller ger sig av någon annanstans.

1968 lyckades ett par hundra studenter, de flesta från Lund, stoppa Sveriges tennismatch mot dåvarande apart­heidstaten Rhodesia i Båstad. Demonstranterna, av vilka många var mina vänner, kallades i pressen för lortiga ligister och slödder.

1975 försökte 10 000 stoppa matchen när Sverige skulle spela i Davis Cup mot Chile som då var en diktatur under Augusto Pinochet. Olika konstnärer gjorde affischer på temat ”Stoppa matchen” och jag skrev en sång med samma namn.

Den 6–8 mars kommer israeliska tennisspelare till Malmö för att spela mot Sverige i Davis Cup. Under nuvarande omständigheter har jag stor förståelse för dem som tycker att matchen inte bör spelas även om de riskerar att kallas för lortiga ligister och slödder.

Det kanske till och med är dags att skriva en ny text till Stoppa matchen:

Israel ockuperar

med terror och tortyr

Sen snackar dom om fredsprocess

Ja, det är nästan så man spyr

Medan Västbanken och Gaza

hålls i schack med militär

kan israeler spela tennis

Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen ...

Under OS 2008

bjöd Kina på en fest

som gav så mycket reklam

att hälften hade räckt

Israels politiker

dom är ute efter samma sak

Men vi ska inte propagera

för deras terrorapparat

Stoppa matchen ...

Moderaterna som hotar

med polis och militär

vill bara skydda dom profiter

som handeln innebär

Precis som staten Israel

har dom ekonomiska motiv

Och sen säger dom

att sport inte hör ihop med politik

Stoppa matchen ...

Man måste välja sida

och man måste ta parti

Man kan inte dra sej undan

eller ställa sej bredvid

Om matchen spelas

blir den israeliska staten stolt

Men om matchen stoppas

visar vi vårt stöd åt Palestinas folk

Stoppa matchen ...

MIKAEL WIEHE